Arkivbild på barn på väg mot Australien.

Under andra halvan av 1800-talet levde många familjer i Storbritannien i svår fattigdom, vilket drabbade barnen. Att emigrera till den nya världen ansågs vara en lösning till den ekonomiska och sociala misären. 

Den långa resan för en familj med tio barn var omöjlig att betala för. Välmenande organisationer hjälpte föräldrar att 

istället skicka ett av de yngre syskonen som fosterbarn till familjer i bland annat Australien och Nya Zeeland. Många tusentals barn tilldelades en koffert med kläder och sattes på ett fartyg i Liverpool, London, Glasgow eller Southhampton. De flesta av dem kom aldrig tillbaka till sin födelseort. Det finns en väldigt intressant och berörande utställning om dessa barns levnadsöden, som visas nu på ett museum i Sydney.

Barnens känslor vid avresan pendlade mellan osäkerhet, separationsångest, hopp och förväntan. Detta har dokumenterats genom de intervjuer som har gjorts med några av dem vid vuxen ålder. Herbert Ernest var åtta år gammal när han skickades iväg 1929. Det sista han minns var att hans mamma kom ombord på båten, kramade och pussade honom, och gav honom ett tvåshillings-mynt. Han fördes till Fairbridge Farm School i västra Australien, där han skolades i jordbruksarbete. Han berättar att han vande sig vid de strikta rutinerna och kunde sedan jobba på olika gårdar. Därefter tog han värvning i flygvapnet och stationerades i Nya Guinea. Herbert säger att Fairbridge gav honom en god arbetsmoral som präglade honom.

Fairbridge var en av flera organisationer som ingick i Storbritanniens barnmigrations-program, vilket kritiserades redan från början. Programmet, varigenom mer än 100 000 barn skickades till olika kontinenter, pågick till 1967. Några barn etablerade sig väldigt väl, medan andra led av en ensam och brutal uppväxt. Över 7000 barn skickades till Australien, och ett par hundra till Nya Zeeland. Genomsnittsåldern för alla dessa unga liv var åtta år när deras fartyg lämnade hamnen. Barnemigranterna kom från familjer som inte kunde ta hand om dem, eller från barnhem som var överfulla. Deras omständigheter varierade mycket beroende på vilken skola eller familj de skickades till i den nya världen.

Brittiska barn som arbetar på gård i Australien under femtiotalet. Foto: National Archives of Australia

Australiens och Storbritanniens regeringar bad officiellt om ursäkt 2009 respektive 2010. Under flera årtionden har de före detta barn-migranterna tampats med känslan att ha blivit deporterad utan återvändo till någon kall institution eller likgiltiga fosterföräldrar. Jag såg utställningen om detta känsliga ämne första gången i december 2011 på ett museum i Melbourne. För närvarande visas utställningen på MuSeaUm som ligger i Darling Harbour, intill Pyrmont Bridge, nära Sydneys centrala affärsområde. Det går även att se och läsa om detta på museets hemsida https://www.sea.museum/discover/online-exhibitions/britains-child-migrants

Text: Elisabet Helander