Ida Mattsson | Hongkong, Juni 2013

Vi som var här i Hongkong före och under det kinesiska nyåret hörde gnällande och gnisslande ”musik” ur högtalarna i butikerna. Ja det är inte vackert direkt. Det vi hörde är ofta musik ur kinesisk opera. Denna konstform finns ännu kvar, men dessvärre krymper den snabbt. Det är verkligen ledsamt då dess konstform har funnits sedan 300-talet, och hur många traditioner kan skryta om det?

Pear Gardens lärjungar

Hur vi än ser på det så var Kina ofta tidiga i utveckling, och de håller på sina traditioner. Kinesisk opera är inget undantag. Redan på 300-talet började kinesisk opera dyka upp, även om det var först under Tang-dynastin  på 700-talet som den för första gången fanns i organiserad form. Det var nu som operasällskapet Pear Garden (líyuán på kinesiska) grundades av en grupp underhållare som mestadels uppträdde för kejsaren. De måste ha gjort något rätt för namnet Pear Garden har hållit i sig och även idag kallas professionella operaartister för ”Pear Gardens lärjungar”. Kinesisk opera fick snabbt fäste och med tiden utvecklades till mängder av olika typer av kinesisk opera, och som formades efter region. I grunden är de detsamma, men språk, sång och musik skiljer dem åt.

Redan tidigt under kinesisk opera utvecklades specialroller som används även idag som standard i de flesta kinesiska opera-grenar. Rollerna är Dan (kvinna), Sheng (man), Hua (målat ansikte) och Chou (clown). Dessa specialroller är basen i dramat.

Förutom den speciella musiken som ofta karaktäriserar kinesisk opera, finns de vackra och färgstarka kostymerna, komplett med huvudbonader, hår och avancerad make-up som ger dess unika särdrag. Dessa kostymer används för att publiken enkelt ska förstå känslosymboliken och vilken typ av karaktär de representerar. Mycket färg och stora gester används för att symbolisera känslor och händelser, samt karaktärisera vilka personer de spelar. I traditionell kinesisk opera är den person på scen som bär vitt ofta skurken i dramat. Rödklädda är de som är modiga och lojala. De som bär gult är ambitiösa och lugna, oftast de lärda. Personer på scen i blått är mycket plikttrogna och tillgivna. Karaktärer i svart är ofta opartiska. Dock tar dessa färgkaraktärer tar sig i uttryck på olika sätt beroende på vilken gren av kinesisk opera som spelas.

De flesta draman som spelas i kinesisk opera är baserade på historiska händelser, mytologier eller välkända noveller. Även om du inte förstår språket är ofta handlingen enkel att följa med hjälp av de extravaganta kostymerna, stora rörelser och ansiktsuttryck.

Som så mycket annat under den kulturella revolutionen förbjöds kinesisk opera, förutom de åtta modellernas opera, som blev sanktionerad av Jiang Qing (Mao Zedongs fru) och hennes kollegor. Dessa operor berättade händelser ur revolutionen och hur kineser kämpade mot klassamhället och förhärligade armén och den vanliga människan. Västerländskt inspirerad opera blev helt förbjuden då den ansågs förgifta omdömet hos kineserna. Även om kinesisk opera fick en rejäl uppsving när förbudet lyftes så har intresset för traditionen svalnat allt mer med tiden.

Peking Opera

Peking opera (eller Beijing opera), är den mest populära versionen av kinesisk opera. Den karaktäriseras av användningen av traditionella kinesiska stråk och slaginstrument som med rytmisk musik som accompanjerar skådespelarnas roller på scen. Artisterna använder fyra färdigheter på scen, song, tal, dans och kampsport. Kampsporten är ofta vackert koreograferad och ska vara både rytmisk och enkel.

Peking operans draman handlar mer om meningen eller känslan av en symbol, istället för att vara historiskt korrekt. Deras uppträdanden är vackra, mjuka, och det krävs ordentligt mycket träning för att uppnå dessa fyra färdigheter. Ett citat som ofta hörs från dessa artister är att ”en minuts uppträdande kräver tio års träning”. Det sägs att Jackie Chan tränade med Peking operan för att få finess på sina kampsportrörelser.

I ett traditionellt Peking operahus anses norr vara det viktigaste väderstrecket. Publiken sitter alltid söder om scenen, och när en skådespelare kommer in på scenen (alltid från öst) så tar man sig direkt till mitten av scenen, och lämnar scenen genom att gå mot väst. Det finns väldigt lite rekvisita i Peking opera, och det lilla som finns har oftast runda former. Man undviker raka linjer och hörn (ni känner säkert igen detta från Feng Shui). Med så lite rekvisita blir kostymer och make-up mycket viktiga. Kejsaren och dess familj är klädd i gult, mycket viktiga personer i kejsarens närhet bär lila. Båda kostymerna har mängder av broderier, ofta med drakmotiv, för att visa hög rank. Personer i rött är också viktiga personer för kejsaren, lägre rankade ämbetsmän är identifierade genom sin blå kostym. Alla dessa officiella kostymer har långa armar som enkelt kan användas för att förstärka stora gester. Personer i dramat som inte har någon eller låg rank bär enkla kostymer med mycket lite eller inga broderier eller utsmyckningar.

Kantonesisk opera

Under den kulturella revolutionen på 1950-talet flydde folk från Shanghai till Hongkong och många hamnade i stadsdelen North Point. Dessa immigranter gjorde att kantonesisk opera fick en uppsving. Dock har intresset svalnat med åren, och idag finns enbart ett fåtal operahus kvar, där den mest kända är Sunbeam Theatre i just North Point.

Även kantonesisk opera karatäriseras av musik, sång, kampsport, akrobatik och skådespeleri. Den beräknas ha blivit populär runt 1300-talet. Språk och sång är på kantonesiska, och fram till 1900-talet var de kvinnliga rollerna spelade av män. I början handlade kantonesisk opera mycket om att sprida kunskap och moral istället för att vara ren underhållning. Det var inte ovanligt att politikerna använde operor för att lansera idén om att bli lojal till kejsaren och älska ditt land. Med tiden ändrades detta och opera blev enbart underhållning.

Det finns två typer av pjäser inom kantonesisk opera: Mou (kampsport) används för framträdanden om krig, ofta med generaler och militär i rollerna, med fokus på kampsport och krigssituationer. Man (högutbildade, poesi och kultur) används för vackrare och mjukare uppträdanden, där lärda och professorer har huvudrollerna.

Det sägs att kantonesiska operaartister är de mest vältränade artister som finns. För att kunna uppträda i kantonesisk opera måste artisterna bemästra fyra färdigheter och fem metoder. De fyra färdigheterna är sång, skådespeleri, uttryck i tal och kampsport/akrobatik. De fem metoderna handlar om specifik teknik för hur du rör på olika kroppsdelar: händer, ögon, kropp, hår och fötter.

Make up, huvudbonader och kostymer är även väldigt distinkta inom kantonesisk opera. Ofta används ett såkallat ”vitt och rött ansikte” som grund,  vit bas med röd färg runt ögonen som blir tunnare ju närmare kinderna du kommer. Ögonbrynen är svarta och munnen röd. För att få ytterligare karaktärsdrag görs även en temporär ansiktslyftning genom att knyta ihop huden i nacken.

Du ser vilka gestalter som är på scenen genom deras make up. Clownen har en stor vit punkt i mitten av ansiktet. En gestalt som är sjuk har en tunn röd linje mellan ögonbrynen som pekar uppåt. Aggressiva och frustrerade gestalter har ofta en skuggad pil genom pannan.

Huvudbonader och hår signifierar gestalterna status, ålder och erfarenhet. De lärda och professorer bär svarta hattar med vingar som sticker ut på sidorna. Generaler har hjälmar med fjädrar, medan vanliga soldater bär vanliga hjälmar Om en karaktär tar av sig sin huvudbonad signalerar detta att de är frustrerade eller nära att ge upp. Krigare som viftar runt sitt hår visar sin ledsamhet för att förlora ett slag. Ogifta kvinnor har en knut på huvudet.

Även om vi varken förstår vad de säger eller sjunger så är kinesisk opera fascinerande med sina fantastiskt vackra kostymer, huvudbonader och make up. Musiken och sången kanske inte är vad vi är vana att höra, (personligen tycker jag det låter hemskt), men det är en uråldrig kulturell tradition som måste upplevas. Låt oss göra vad vi kan för att hålla detta speciella kulturarv vid liv genom att en gång uppleva kinesisk opera på riktigt.

.

Denna artikel trycktes ursprungligen i Bulletinen, Juni 2013; läs hela numret här. Om du vill kontakta författaren till denna artikel, skriv till oss på redaktionen så vidarebefordrar vi din förfrågan: bulletinenhk@yahoo.com

Annonser