Katarina O’Nils | Stockholm, Februari 2014

Redan sju månader innan avgång bokade jag resan tur och retur för att spendera sju dagar och sex nätter i Hongkong. Priset blev på så sätt bra, men det kändes fortfarande fjärran till att jag faktiskt skulle befinna mig där och fira in det nya året.

Månaderna gick, men eftersom vintern aldrig tycktes komma i Sverige och hösten förlängdes i regn, plusgrader och snölöshet blev jag överraskad när datumet för avfärd plötsligt stod för dörren. Femton timmars resa och sju timmars tidsskillnad senare var jag och min sambo framme i Hongkong, och vi såg fram emot att få utforska den internationella staden.

Hotellet låg centralt på Queen’s Road East och jag gladdes åt rummet på femtonde våningen (i Sverige är det högt upp, även om hotellet totalt hade 27 våningar). Det kan tyckas banalt, men jag har sedan barnsben haft en fascination för höga byggnadsverk. De står som konkreta bevis för människans utveckling och vad hon kan åstadkomma.

Både inför och under resan möttes jag av frågan: ”Varför just Hongkong?” Är det inte självklart? En pulserande, urban stad på flera sätt långt ifrån vardagen – och de betydligt lägre husen – i Stockholm. Nu råkade jag dessutom ha en vän och tidigare kurskamrat att hälsa på och fira nyår med.

Tack vare vår nyfikenhet och en reseguide i fickformat hittade vi ut till Hong Kong Museum of Coastal Defence i Shau Kei Wan. Kanske inte ett helt självklart besök, men ett som guideboken tipsade om skulle vara ”worth the trip”. Bland gamla kanoner, dolda utkiksplatser och välbevarade värn gick vi i timmar och läste om Hongkongs krigshistoria. En historia som bland annat överlappar med vår svenska, eftersom Sverige tidigt hade handelsförbindelser med Hongkong. Jag hittade en målning föreställande Hongkongs hamn där den svenska flaggan vajade intill de andra. Utställningen visade även mer modern tid och vid en utsiktsplats hittade vi en luftvärnskanon från svenska Bofors som skeppats till Hongkong från Sverige under andra världskriget.

Museet låg högt med utsikt över staden, men vyn toppades under en av de sista dagarna då vi tog oss upp till The Peak. Det var tidigt på morgonen, innan prylbodarna och gallerian på toppen öppnat. I lugnet, ovanför den livliga staden hade vi den perfekta utsiktsplatsen. Att jag just fokuserar på trängseln och att försöka komma undan den kanske är en särskilt svensk sak? Trots att vi är knappt tio miljoner på relativt stor yta verkar svenskar alltid hålla sig för sig själva mer än många andra nationaliteter.

Egentligen hade vi ingen större anledning att försöka fly trängseln, eftersom vi snart upptäckte att Hongkongborna sköter folkmassor på ett föredömligt sätt. Under nyårsafton skulle vi åka ifrån Kowloon tillbaka till hotellet i Wan Chai. Det var ungefär en timme efter tolvslaget då vi växlade station mellan East Tsim Sha Tsui och TST, och trängseln var total. Vi tog oss fram i kryptakt, vilket kändes både varmt och lite stressande. Men samtidigt slogs vi av med vilket lugn alla förhöll sig och hur trevliga de också var mot varandra. I Stockholms tunnelbana kan trängseln bli både obekväm och otrevlig, ofta beroende på att det inte är tillräcklig ordning från början. Vakter som visar vägen kan i sådana fall i Sverige bli stressade och smått otrevliga, medan de här vakterna verkade vana och var vänliga när jag frågade om vägen.

Ett annat museum väl värt besöket var Hong Kong Museum of Art. Vi var där tidigare under dagen på nyårsafton och såg den klassiska kinesiska kalligrafin blandad med modern konst. I den moderna utställningen fanns en soffa i ljust trämaterial och vit stoppning. Den gick att omvandla till ett soffbord. Eller en likkista. Konstverket var tänkt att kunna omformas efter behov och konstnärens avsikt var att visa livets utveckling och möjligheten att begravas med det man haft i sin vardag, allra närmast sig. Verket var berörande och på samma gång lustigt i sin något IKEA-liknande funktionalitet.

Prisvärt, ordningsamt och svindlande höjder, eller fascinerande blandningar av modernt och traditionellt – jag får många uppslag till hur jag skulle kunna beskriva Hongkong. Staden både skiljer sig mycket ifrån och samtidigt har inslag påminnande om Stockholm och Sverige. Jag kan med säkerhet säga att de femton timmarna restid och sju månaderna förtidsplanering var väl värda resan.

Katarina O’Nils är skribent, poet och förläggare verksam i Stockholm. Du kan besöka hennes hemsida här: www.onils.se

.

Denna artikel trycktes ursprungligen i Bulletinen, Februari 2013; läs hela numret här. Om du vill kontakta författaren till denna artikel, skriv till oss på redaktionen så vidarebefordrar vi din förfrågan: bulletinenhk@yahoo.com

Annonser