Maria Samuelsson | Hongkong, Februari 2014

Vi betalar dyra pengar till våra försäkringsbolag och hoppas förstås på support och stöttning den dagen något inträffar som gör att vi behöver deras hjälp. Men ack så besviken man kan bli. Här följer en lite berättelse om hur verkligheten ser ut. Vi känner att det kan vara bra att dela med sig av våra erfarenheter kring försäkringsbolaget Europeiska, ERV, och om hur sjukvården i Hongkong till viss del fungerar.

Dagen före sin student förra året råkade vår dotter Sofie ut för en mycket allvarlig och otäck olycka. Något som man aldrig tror ska hända händer och man börjar leva i en mardröm. Sofie föll 12 meter rakt ner på betong och fick föras med ambulans till Queen Mary Hospital, det absolut bästa sjukhuset i Hongkong när det gäller akutsjukvård.

Hon har i dag återhämtat sig på ett fantastiskt sätt och lever ett normalt studentliv i England, vilket vi är enormt tacksamma för. Enligt läkarna är hon en på miljonen att överleva ett sådant fall och jag har börjat tro att där finns små skyddsänglar som sitter och vakar över vissa personer. Men jag har också upptäckt vilken enorm styrka och vilja vår dotter har, viljan att bli frisk och det snabbt!

Vi fick i alla fall den bästa akutsjukvården på Queen Mary, så tvivla aldrig på det. De kanske inte alltid är så empatiska och känslosamma, men det får man kanske ta. Sofie fick ligga kvar där i cirka tio dagar och sedan var det dags för eftervård och där börjar första delen av det som kanske inte är helt enkelt i Hongkong. Vart skulle vi ta henne nu? Den allmänna vården är bra men lite långsam och det kändes som att det inte fanns en plan över hur tillfrisknandet skulle gå till. Akutsjukvården är fantastiskt men eftervården inte lika effektiv.

Det fick bli till ett privat sjukhus. Vi försökte få support från försäkringsbolaget om vart vi skulle ta vägen och om de stod för kostnaderna men det fick vi inte. Däremot fick vi den support vi behövde från min mans företag.

Från början ville heller inget privat sjukhus ta hand om Sofie. Här i Hongkong fungerar det så att på privata sjukhus hyr man in sig i en säng och i ett rum. Sedan måste man själv ordna så det finns en huvudansvarig läkare och ett team runt omkring patienten. De privata sjukhusen är lite som ett hotell, de servar med mat, sängplats, toalett och den vård som patientens huvudläkare bestämmer, men de tar inte direkt några egna initiativ, inget ansvar.

Det kan jag tycka var lite oroande ifall något akut skulle hända, vad har de för resurser då? De måste helt enkelt ta kontakt med den läkare som är ansvarig för patienten. Inte som på ett sjukhus där det finns läkare till hands 24 timmar om dygnet. Det kändes inte helt tryggt måste jag erkänna, men så här i efterhand så fungerade det i alla fall.

Kanske är det bästa i Hongkong att försöka ordna en ”familjeläkare” eller en ”företagsläkare” redan från början, som kan ta på sig sådana här saker om något inträffar. En läkare som kanske kan ringa in andra läkare via sitt kontaktnät om det behövs.

I vårt fall hade vår dotter så många skador som skulle skötas om så ingen ville som sagt ta emot henne. Vi frågade Adventist Hospital som bara sa att det var fullt, även om vi gått som patienter där för småsaker under våra år i Hongkong. De erbjöd inte ens en plats ifall någon annan patient skulle bli utskriven. Det är inte så att de försöker sälja in sina sjukhus utan det kändes nästan som om de var glada att ”slippa” få en ny patient.

Vi frågade sedan Canossa Hospital som hade plats men ingen läkare som ville ta på sig ansvaret. Det brukar finnas någon läkare på de privata sjukhusen som är huvudansvarig men även denna läkare ville inte ansvara för Sofie.

Först måste vi alltså hitta en läkare som ville vara huvudansvarig och sedan även hitta andra läkare som ingick i hans eller hennes team. Vi var tvungna att ha en läkare för varje skada kan man säga, en läkare som ansvarade för huvudskadan, en läkare som ansvarade för benskador och en läkare som ansvarade för inre skador.

Tack vare en mycket trevlig läkare på Queen Mary som brydde sig lite extra kom vi i kontakt med ett team av läkare som gick med på att ta hand om Sofie, och se till att hon blev frisk och fick den vård hon behövde. Om inte han hade hjälpt oss så vet jag inte riktigt hur vi skulle ha hittat kompetenta läkare så snabbt.

För tio dagar på Queen Mary med en operation på över sju timmar, röntgen, intensivvård, mat, sängplats m.m. så fick vi en nota på cirka 1.100 HKD. Inget att klaga på, helt fantastiskt tycker jag. När vi sedan flyttade vår dotter till det privata sjukhuset så rasade tusenlapparna i väg varje timme kändes det som, och notan efter runt tio dagar där hamnade på cirka 160.000 HKD. Sedan tillkommer ju vissa återbesök också.

Samtidigt som man lägger ner all sin energi på att hitta den bästa vården och att vara hos sin dotter mer eller mindre 24 timmar om dygnet så ska ju räkningarna betalas. Jag har ofta tänkt på alla som inte har någon familj eller släkt, som är alldeles för sjuka för att orka ta tag i försäkringsbolag och byråkrati. Hur orkar dessa människor? Vi hade varandra, vi var friska, vi hade vänner, skolan och vi hade framförallt min mans företag bakom oss som stöttade till 110 procent. Vi är dem evigt tacksamma!

Men försäkringsbolaget, det bolag som man betalar pengar till för att de ska stötta ekonomiskt när något allvarligt inträffar, vad gör de? De försöker hela tiden hitta kryphål för att slippa betala ut några pengar över huvudtaget. Nu har det gått cirka åtta månader och fortfarande ingen utbetalning.

Däremot, efter sex månader kom de på att de vill ha en polisrapport också, och att en intervju ska göras med Sofie av en svensk läkare vi inte känner till? Vad ska man säga? Någon gång måste man kanske ifrågasätta försäkringsbolaget också, det känns som att de kör på som en annan diktator. De bestämmer reglerna och vi måste bara acceptera och göra som de säger. Visst, jag förstår också att de måste vara noggranna och inte betala ut pengar hur som helst, men det finns vissa gränser.

Under de första timmarna efter olyckan blev vi förhörda av polisen. Vi berättade då att Sofie varit på sin studentbal samt en efterfest och troligen druckit alkohol. Hon är ju 19 år så inget konstigt med det. När hon kom in på Queen Mary så gjordes aldrig någon alkoholtest, läget var för akut. Och det här har nu försäkringsbolaget hakat upp sig på. Tydligen är det så att försäkringen inte gäller om man har för hög alkoholhalt i kroppen. Det kan ju vara bra att känna till som utlandssvensk. Vad händer om du druckit för mycket och kanske vinglar ut i vägen och blir påkörd av en bil? Betalar försäkringsbolaget din sjukvård då?

Vi har nu många gånger upplyst vårt försäkringsbolag, ERV, om att någon alkoholtest aldrig gjordes, det var för akut när Sofie kom in. Det finns inget papper från sjukhuset som visar detta och hur mycket vi än försöker förklara det så vill de ha det papper som inte finns. De har hittat ett kryphål. De har via ”hörsägen” fått reda på att vår dotter troligen intagit viss alkohol men det finns ju inga bevis.

Vi har skickat in alla papper de behöver, men det är alltid något mer de vill ha. Vi har skickat CD skivor med alla undersökningar, röntgenbilder och rapporter som skrivits. Sofie har fyllt i fullmakter och annat för att de ska få tillgång till allt material m.m. Vad mer kan vi göra?

Och naturligtvis betalas inga pengar ut innan försäkringsbolaget är nöjd. Nu är ju vi så lyckligt lottade så min mans företag har gått in och betalat under tiden så vi är inte ekonomiskt drabbade personligen, och det är ju en oerhörd lättnad mitt i allt elände. Men då tänker jag ännu mer på alla stackare som inte har någon bakom sig, som inte har någon ork och som ändå måste orka på något sätt.

Det som också ska sägas är att när vi skickat in något till vårt försäkringsbolag, och bett om att få en mottagningsbekräftelse så tar den bekräftelsen lång tid att få. Ibland har vi fått fråga igen om handlingarna kommit in och då kommer det som svar: Ja, jo det har vi fått in.

För dem är det ”bara” ett jobb, ett jobb att hitta kryphål för att komma ur sitt ansvar och spara pengar. För oss gäller det vår dotters liv och vårt liv. Känslor får man lägga bakom sig, energin får man lägga på att bara försöka fortsätta ta fram vad som krävs. Och det försäkringsbolaget hoppas på är att man antagligen till slut inte okar längre, man ger upp och så kan de behålla sina pengar. Hur ofta händer inte det? Har man supporten från försäkringsbolaget i svåra stunder som dessa så kan man lägga sin energi på det viktigaste, att stötta den som är skadad och sin familj som också tagit skada. Är det inte därför vi betalar dyra pengar till försäkringsbolagen?

För varje nytt dokument som ska in påminns man igen om det som hänt och det är svårt att gå vidare. Man vill ju lägga det hela bakom sig. Kanske är det bättre och lugnare att lägga de dyra pengarna man betalar till försäkringsbolagen i ett eget sparande för att sedan använda när något oförutsett inträffar. Har man tur inträffar det oförutsedda aldrig. Det här får en i alla fall att börja fundera och ifrågasätta.

Vi ville dela med oss av vår erfarenhet eftersom det man aldrig tror ska hända faktiskt kan hända, och då är det ändå skönt att veta vad man ska göra och hur man ska göra. Vart man ska vända sig och till vem? Nu ger inte den här artikeln kanske ett exakt svar på det men en tankeställare.

Var heller inte rädd att ta emot den support som erbjuds från vänner även om det till en början kanske känns påträngande, den supporten är guld värd. Vi blev också oerhört positivt överraskade av den enorma stöttning vi fick från Sofies skola här i Hongkong, den var utöver det vanliga. Sedan är det ju som sagt inte heller så att alla har ett stort, svenskt och pålitligt företag såsom H&M, Hennes & Mauritz, bakom sig så som vi har haft, och som hjälpt oss att få lägga den mesta energin på det som betyder mest: De vi älskar!

.

Denna artikel trycktes ursprungligen i Bulletinen, Februari 2013; läs hela numret här. Om du vill kontakta författaren till denna artikel, skriv till oss på redaktionen så vidarebefordrar vi din förfrågan: bulletinenhk@yahoo.com