Johan Englund | Hongkong, April 2014

Protester mot Kina och fastlandskineser i Hongkong har på senare år varit en återkommande företeelse, och 2014 har än så länge inte varit något undantag. Redan på nyårsdagen deltog tusentals Hongkongbor i en demonstration mot regimen i Peking med krav om full demokrati. En månad senare mascherade hundratalet demonstranter genom Tsim Tsa Shui för att kräva att antalet besökare från Kina ska reduceras.

Vid båda tillfällena kunde den gamla brittiska kolonialflaggan siktas och vid protesten i februari skanderade demonstranterna slagord om att ”återta Hongkong” från vad många uppfattar som en masstillströmning av kineser från fastlandet.

Det var inte första gången som Hongkongbors irritation riktades mot fastlandskineser, och knappast lär det vara den sista heller. I vad som kan liknas en problemfylld syskonrelation utgör den kraftigt tilltagande strömmen av besökare från Kinas fastland ett tveeggat svärd för den redan historiskt komplexa relationen mellan Kina och Hongkong. Kinas närmande av Hongkong anstränger dess relation, samtidigt som deras öden blir alltmer sammanflätade.

När Storbritannien överlät Hongkong till Kina som en särskild administrativ region (SAR) den 1 juli 1997 förutspådde en stor skara internationella observatörer att hamnstaden i syd snart skulle sväljas upp av det stora fastlandet i norr. Snart 17 år senare kan det konstateras att utvecklingen inte har varit riktigt så dramatisk.

Däremot kan få ha undgått att det omfattande utbytet mellan de två, framförallt det ekonomiska utbytet, har fått ett rejält uppsving. 2012 översteg handeln mellan Kina och Hongkong 340 miljarder USD, vilket är en ökning på över 600 procent från 1996 års nivåer, året innan överlämnandet.
Ytterligare en indikator på närmandet de två emellan är tillströmningen av fastlandsturister till Hongkong. Enligt Hong Kong Tourism Board lockade staden över 40 miljoner besökare från Kina under 2013, nästan sex gånger Hongkongs befolkningsmängd.

Hongkong upplever en kraftig tillsträmning av fastlandskineser. Foto: HoegbergDenna utveckling har inte förlöpt utan motsättningar; Friktioner och slitningar har bubblat upp till ytan, något som tydligt återspeglas i återkommande protester och enstaka konflikter mellan lokalbor och fastlandskineser. En stor irritation hos många Hongkongbor, vilket har lett till de kanske största missnöjesyttringarna, är de påfrestningar på stadens välfärdssystem som den kraftiga ökningen av fastlandskineser har medfört.

Då barn födda till fastländska föräldrar i Hongkong automatiskt har rätt att bo och arbeta i staden, samt rätten till ett Hongkong-pass, har havande mödrar från fastlandet formligen strömmat in till förlossningsavdelningarna på Hongkongs sjukhus. Enligt officiella siffror från 2010 stod mödrar från fastlandet för 37 procent av alla födslar i Hongkong. Naturligtvis är dessa mödrar icke att klandra för det – vilken förälder vill inte ge sitt barn en bästa möjliga start på livet? – men det har inneburit att förlossningsavdelningar på såväl privata som offentliga sjukhus har blivit överfyllda.

Många lokalbor har därför klagat över platsbristen och de ökade kostnader som därmed tillkommit på de privata sjukhusen. Som åtgärd har regeringen i Hongkong infört kvotering för antalet mödrar från fastlandet som får föda på lokala sjukhus, och från och med förra året har ytterligare begränsningar tillkommit. Bland annat måste numera barnets pappa vara från Hongkong för att en fastländsk kvinna ska få föda barn i de lokala sjukhusen.

Liknande problem börjar även visa sig i stadens skolor; Många av de barn som fötts av föräldrar från fastlandet börjar nu växa upp för att ta del av stadens skolgång, vilket innebär en ökad konkurrens om skolplatser, framför allt i norra New Territories dit många utav barnen som pendlar från fastlandet söker sig.

Stadens utbildningssystem har nu låtit öka storleken på skolklasser och börjat fördela elever till andra skoldistrikt via ett digitalt system där man inte skiljer på Hongkong-födda barn som bor i Hongkong eller på fastlandet. Många föräldrar upptäcker således att deras barn kan tvingas gå i en skola som är långt hemifrån. Detta har förargat många föräldrar på Hongkong-sidan, som vid höstens skolstart organiserade protester mot att fastlandskineser upptar skolplatser.

Irritationen mot kineser från fastlandet stannar dock inte vid ökad konkurrens om välfärdsresurser. En mer svårlöst och subtil motsättning handlar om att många lokalbor upplever att besökare från fastlandet bryter mot Hongkongs uppförandekoder. Skrytkonsumtion, undermålig hygien och allmänt bristande respekt mot Hongkongs traditioner är parametrar som ständigt återkommer i klagomålen gentemot fastlandskineser.

Och som om det undermåliga beteendet inte vore nog; som ett resultat av att de pengastinna besökarna från fastlandet köper upp bostäder och lyxkonsumerar i Hongkong drivs stadens bostadspriser och hyror i höjden. Många lokalbor beskyller därför fastlandskineser för att livet blivit svårare med ökade priser.

Skrytkonsumtion, tycker vissa. Foto: HoegbergMed detta sagt målar naturligtvis inte alla Hongkongbor fan på väggen vid blotta närvaron av kineser från fastlandet. Även om mycket särskiljer Kina och Hongkong är de båda till syvende och sist etniska kineser, vilket sammanför dem båda och skapar en samhörighet som alltid ställer dem nära varandra, oavsett hur många politiska och socialkulturella kilar som slår dem åt motsatta håll.

Krasst talat är det dessutom svårt att förbise den ekonomiska vinning Hongkong tillskansar sig med anledning av Kina. Storspenderande kinesiska turister är en mycket välkommen inkomst för Hongkong, varigenom nya arbetstillfällen skapas och stärker ett flertal av stadens tjänstesektorer. Likaså utgör Hongkong alltjämt den största ekonomiska ingångsporten till grannen i norr, och drar på så sätt fördel av det ekonomiskt växande Kina.

Till och med välfärdsinstutionerna kan komma att tacka befolkningstillskottet av fastlandskineser; med en åldrande lokalbefolkning som kommer att dra ner på den sociala välfärden hjälper fastandskineserna att balansera Hongkongs demografiska kurva.

I den ena vågskålen ligger alltså den gemensamma kinesiskt kulturella identiteten, positiv ekonomisk tillväxt i fastlandet som driver på Hongkongs ekonomiska utveckling, samt de stora vinster Hongkong gör på storspenderande kinesiska turister.

I den andra vågskålen ligger en parallellt rådande känsla av kulturell distans från fastlandet efter åratal av separation, fastlandskinesers belastning på Hongkongs välfärdssystem samt en pockande irritation på vad många Hongkongbor uppfattar som brister i uppförande hos kineser från fastlandet.

Bakom allt detta finns också en allerstädes närvarande oro över vad som kommer att hända med Hongkongs samhällsordning i takt med att Peking kommer allt närmare och till vilken grad Kinas odemokratiska regering kommer att skapa inflytande och förändra stadens politiska system. De initiala farhågorna om att sväljas upp av det stora fastlandet finns alltjämt kvar och rädslan för att enpartidiktaturen kommer att överta rollen som ännu en kolonisatör är högst verklig för många.

För Kinas del är det utomordentligt viktigt att Hongkongs ”ett land, två system” fungerar. Skulle Kina komma ut i dagen som en påtvingande och förtryckande makt över Hongkong är risken uppenbar att Taiwan drar åt öronen ännu mer för en eventuell framtida återförening. Regimen i Peking är därför oerhört försiktig och känslig för allt som kan vända Hongkongs lokalbefolkning emot dem.

Mot bakgrund av detta kan man också se att Hongkongborna har varit relativt framgångsrika i sina protester. Exempelvis drog man tillbaka den omstridda utbildningsplanen där Kina-patriotiskt ”national education” skulle läras ut i skolor i Hongkong, vilket vållade stora protester och av många liknades vid hjärntvätt. Att vissa opinionsmätningar indikerar att 92 procent av Hongkongs medborgare skulle föredra en återgång till en brittisk koloni framför Kina måste vara oerhört alarmerande för regimen i Peking.

I grund och botten kanske det också handlar om en identitetsfråga. Trots den gemensamma kinesiska identitet som Hongkong och Kina delar har Hongkong byggt upp en särskild kulturell identitet som i flera avseenden skiljer sig från Kina. Hongkong har lyckats omfamna västerländska traditioner och värderingar samtidigt som man klarat av att bibehålla sin egen lokala identitet och utvecklat sin egen kulturella prägel. I mångt och mycket är det ett förhållningssätt till västvärlden som dagens Kina fortfarande brottas med och ännu inte har lyckats harmonisera fullt ut.

Att kineser från fastlandet inte verkar förstå denna lokala kultur kan ge orsak till både oro och irritation hos Hongkongbor. I egenskap av att vara en hamnstad har Hongkong historiskt sett allt utgjort en särskild plats i Kinas historiebok. Enligt opinionsmätningar ser 60 procent av boende i Hongkong sig som specifikt Hongkongbor, snarare än kineser. Staden har fortfarande inte helt omfamnat återgången till moderlandet och det var inte som en vänlighetsgest man gick med på ”ett land, två system”, utan snarare något man tvingades acceptera.

Det kan därför verka naturligt att det för många Hongkongbor finns en övergripande känsla av att storebror Kina övertar och förändrar allt som Hongkong är, nu när de likt två åtskilda syskon återförenas igen. Det är dock en komplicerad syskonkärlek där framförallt Hongkongs identitet och roll utmanas, men där även Kinas förhållningssätt till institutioner med en stark tradition av yttrandefrihet och medborgerliga rättigheter sätts på prov.

.

Denna artikel trycktes ursprungligen i Bulletinen, April 2013; läs hela numret här. Om du vill kontakta författaren till denna artikel, skriv till oss på redaktionen så vidarebefordrar vi din förfrågan: bulletinenhk@yahoo.com

Annonser