Detta bildspel kräver JavaScript.

Alexandra Hoegberg | Hongkong, April 2014

Någonstans från industribyggnadens innanmäte hörs det rytmiska dunkandes av tryckpressar. I en skokartong ligger av någon anledning några enorma grankottar, och en tjock, tung, rund träskiva – liknande en bordskiva för en familj om åtta – står lutad mot väggen.

”Jag hittade den i korridoren”, säger Emma Fordham och syftar på skivan. ”Jag tänkte göra något konstverk av den.”

Kottarna, i sin tur, samlade konstnären och bildläraren på sig i Yunnan provinsen då hon bodde i Kina, och vägrade lämna bakom sig vid flytten från Shanghai till Hongkong förra sommaren. Precis som med träskivan antyder hon att kottarna kommer återfödas som någonting annat i estetikens tecken, någon gång i framtiden.

Övriga föremål i Emmas ateljé, belägen på nionde våningen i ett industrikvarter i Aberdeen, är sådant som man kan vänta sig hitta på en konstnärs arbetsplats; Färdiga och halvfärdiga målningar hänger eller lutar mot väggarna, material och färgtuber ligger staplade, och några tomma matjesillburkar tjänar som penselställ.

Efter att ha undervisat i bild för stora klasser i London och Shanghai de senaste sju åren vill Emma, som växte upp med svensk-brittiska föräldrar i Östersund, satsa mer på sin egen konst och fokusera på privatelever, säger hon. Därför beslöt hon sig för att hyra en ateljé och driva sin egen verksamhet när hon kom till Hongkong.

För någon som sysslat med konst sedan tonåren kan det tyckas naturligt att Emma valt att bedriva sin egen verksamhet, men i Hongkong är det inte så vanligt att man gör det, berättar hon.

I Hongkongs finans-drivna klimat vill unga inte gärna satsa på sin konst menar Emma, då det är svårt för strävande konstnärer att slå sig in på Hongkongs begränsade marknad. Därtill skuffar de höga hyrorna ut konstnärer i periferin av staden.

Även de som har råd att hyra sin egen arbetsplats har svårt att hitta gallerister som vill ställa ut deras verk. ”Här är det mycket fokuserat kring stora, kommersiella gallerier,” säger Emma. ”Jag tror att din konst måste vara ganska säljbar för att folk ska vilja sälja den eller ha med dig som konstnär i sitt galleri.” Vad som är säljbart är sådant som faller inom ramarna för vad Emma kallar ”en ganska konservativ smak”. I Hongkong och Kina är det fortfarande traditionella kinesiska målningar som står högst i kurs.

”Gallerister jag har pratat med säger att det inte finns en så stor marknad här om man jämför med London eller New York, där det finns många samlare som ofta är ute och tittar och hittar ny konst.”

Den lokala smaken i kombination med de hutlösa hyrorna är grunden till varför gallerister inte gärna tar in oetablerade konstnärer. ”Man måste tänka lite mer kommersiellt” som gallerist i Hongkong, sammanfattar Emma.

Trots till synes dåliga förutsättningar verkar Emma inte ha några problem med att hitta inspiration. Hon berättar att hon just nu är inne i en fas då hon intresseras mycket utav Hongkongs enorma lastskepp, som hon ofta ser från färjan mellan Aberdeen och hemmet på Lamma Island. ”Vart kommer de ifrån,” undrar hon högt: ”och vart är de på väg?”

Efter att ha tittat både på målningar som Emma har i ateljén och fotografier av tidigare verk kan man lätt ana att det kanske är skeppens plats och rörlighet som fascinerar konstnären; Hennes verk genomsyras mycket av intryck av landskapet runt omkring, oavsett om det är djup, svensk urskog eller Shanghais storstadsdjungel.

Men när hon blir frågad om de svenska fjällandskapen, rosa skymningar över stilla vatten, och den mörka skogen som syns i många av hennes verk, säger Emma att temat först blev aktuellt efter det att hon lämnade Jämtland bakom sig som nittonåring.

”Jag tror att jag började titta tillbaka på [skandinavisk natur] för att jag flyttat från lilla Östersund som var så vackert och lungt, till mitten av London,” förklarar hon. ”Jag blev väldigt intresserad av hur man romantiserar om platser som man tror sig känna, tror sig veta, tror sig ha inom sig.”

Trots att de svenska naturmotiven kom fram på konstskolan i London erkänner Emma med ett skratt att hon inte tog sig ut på fjället för att måla när hon var hemma i Sverige. ”Man har den här romantiska bilden av vart det är man kommer ifrån.”

När hon några år senare fick anställning på British International School i Shanghai och flyttade till den bullriga staden med en befolkning om cirka 24 miljoner kände hon att hon inte längre kunde måla tysta landskap. En snabb titt runtom Emmas ateljé avslöjar att hon hittade ett annat motiv på fastlandet; Flertalet färgstarka målningar i olika storlekar finns runt om i lokalen, av byggnadsställningar och lyftkranar. För den som bott i Kina känns Emmas grönklädda kinesiska nybyggen med ensliga kranar på toppen lika välbekanta som de svenska motiven.

”Det där med att måla ett idealiskt landskap kunde omvändas enkelt till att titta på de här idealiska, stora, nya, urbana landskapen som de byggde utanför Shanghai,” säger hon.

”Det har ju också att göra med någon slags vision av hur man ska bo, och hur man ska ha det så utopiskt och finns och bra. Och man bygger och bygger, och bygger, och bygger, och tänker kanske inte på att ta ett steg tillbaka och se hur det ser ut.”

Tar man däremot ett steg tillbaka i Emmas ateljé möts man av ett helhetsintryck av någonting organiskt och växande, som sträcker sig ända från Nordsverige till Ostasien.

.

Besök Emmas hemsida för med information: www.emmafordham.com
Följ författaren på Twitter: @AlexHoegberg

Denna artikel trycktes i Bulletinen, April 2013; läs hela numret här. Om du vill kontakta författaren till denna artikel, skriv till oss på redaktionen så vidarebefordrar vi din förfrågan: bulletinenhk@yahoo.com

Annonser