Ida Mattsson | Hongkong, Juni 2014

Gravid och bor i Hongkong… det är en hel del att tänka på. Att välja ett privat sjukhus att föda barn på kan bli väldigt dyrt. Det allmänna sjukhuset erbjuder ofta bra alternativ, och engelskan är inte så dålig som man kan tro. 

Jag vet att jag inte är den första och garanterat inte den sista svensk som fött barn i Hongkong, men vårt val att föda barn på ett av Hongkongs allmänna sjukhus är det kanske inte så många som gjort tidigare? Min man Toby är från Hongkong, född och uppvuxen här. Vi bor i public housing, i en alldeles för liten lägenhet i North Point som vi får hyra av min mans morbror för lite under marknadsvärdet. Än så länge har vi inga konkreta planer på att flytta någon annanstans, så Hongkong är hemma för mig nu. Med dessa förutsättningar så ska jag nu berätta om min upplevelse som gravid i Hongkong.

Hur gör man i början av en graviditet i Hongkong? Vilket sjukhus ska vi gå till? Privat sjukhus eller allmänt sjukhus? Vad väljer man, och varför? Med två positiva graviditetstest hemma var både jag och min man relativt säkra på att jag var gravid och ville gärna få det bekräftat av en doktor. Men vi visste inte hur vi skulle gå vidare från denna efterlängtade nyhet. Min man har ingen sjukförsäkring och mitt jobbs sjukförsäkring täcker inte graviditet. Med efterforskningar på internet och bland lokala vänner och bekanta fick vi lite vägledning.

Inget svårt val
För att börja någonstans så hörde vi av oss till St. Paul ́s Hospital i Causeway Bay, som är ett privat sjukhus. Där fick vi vid sex veckors graviditet för första gången genom ultraljud se det som hade börjat växa i mig. Det kändes overkligt. Hur kan denna lilla centimeterstora prick växa till en bebis?

När vi upptäckte hur mycket det skulle kosta att föda på St. Paul ́s så bestämde vi oss för att kolla möjligheten att föda på allmänna sjukhus istället. Vi skulle ju betala för allt själva och att använda ett privat sjukhus blev för mycket pengar för oss. Efter en hel del research bestämde vi oss för att försöka bli inskrivna på Queen Mary Hospital, som är ett av de bästa sjukhusen på Hongkong-ön.

Jag började med att ringa till sjukhuset för att berätta att jag var gravid. Sköterskan frågade då var jag bor, eftersom min hemadress avgör vilket av de allmänna sjukhusen jag ska bli inskriven på. Då vi
bor i North Point så ska vi egentligen kontakta Eastern Hospital som ligger i Chai Wan. Men genom att använda Tobys föräldrars adress i Tin Hau så klarade vi spärren och fick komma till Queen Mary Hospital istället, som ligger på västsidan av Hongkong-ön. Jag skulle ha med följande vid första besöket: Hongkong ID, både mitt och enkopia av min mans, mitt pass med giltigt visum och adressbevis.

Första besöket blev på Tsan Yuk Hospital, som en del av Queen Mary Hospital. Där hade de samlat alla nya patienter som var gravida. Vid första besöket fick jag fylla i information om mina tidigare sjukhusvistelser, vanor och eventuella tidigare sjukdomar i ett häfte som sedan följde mig hela vägen fram till födelsen. Vi fick sen titta på en video om att vara gravid och vad vi kan förvänta oss och tester som de rekommenderar (ex. göra en downs syndrom-screening). Efter filmen fick jag träffa en sjuksköterska som ställde lite frågor om min nuvarande och tidigare hälsa. Eftersom jag är av mogen ålder för en förstföderska (över 35 år) så erbjöds lite extra tester, som exempelvis ett downs syndrom-test (valfritt) och ett extratest för att kolla om jag har diabetes.

De erbjöd även klasser om att föda barn, hur man ska amma etc, även detta helt utan kostnad, och på engelska. Som förstagångs-föräldrar blev det helt naturligt att vi gick på dessa informationstimmar, och det är jag glad att vi gjorde.

Under första tiden fick jag kostnadsfritt besöka läkare var fjärde vecka, efter vecka 30 blev besöken tätare och de sista fyra veckorna fick jag komma en gång i veckan. Då jag har astma som de ville att jag skulle få under kontroll så fick jag remiss till en specialist. Vanligtvis tar det flera månader att få tid hos specialistläkare på allmänna sjukhus, men tack vare att jag var gravid så påskyndades mina remisser och jag fick se en astmaspecialist inom några veckor. Det samma gällde andra åkommorsom kom upp under graviditeten, som exempelvis när jag delvis tappade synen. Men
allt följdes upp ordentligt och jag kände mig mycket väl omhändertagen. Visst, läkarna och sköterskorna är något barska, men de pratar engelska och de gör ett bra jobb.

Samma rutiner varje gång
Varje läkarbesök på antenatal-avdelningen på Queen Mary Hospital följde exakt samma rutiner; Först lämna fram bokningslappen tillsammans med HKID, sen var det vägning och kissa på en sticka (för att kolla att man inte har havandeskapsförgiftning), som följdes av att kolla blodtrycket. Även om varje besök inte kostar något så fick jag betala med tid. Jag fick ofta sitta två timmar i väntrummet innan jag fick träffa en läkare. Det gällde att ta med en bok eller jobbdatorn, för det är mycket väntande överallt.

Sjukhuset noggrannhet blev också påtaglig när jag fick läggas in vid två tillfällen på grund av blödning under graviditeten. När blödningen var stoppad och ett konstaterande att bebisen i magen fortfarande mådde bra så ville jag ju åka hem. Men läkarna såg till att jag stannade minst 24 timmar för bevakning. Det kunde ju hända igen. Detta kanske är standard i många länder, och visst uppskattade jag att de ville att jag skulle må bra, men det var också frustrerande att behöva ligga på sjukhus och vara uttråkad, ingen tv, inget internet och inte tillåten att ladda mobilen eller datorn vid sängen, för såna var reglerna. Däremot fick jag besök av sköterskorna stup i kvarten som kollade mitt blodtryck, temperatur och barnets hjärtljud. Det var lite irriterande, men det kändes ändå väldigt tryggt att veta att de tog allt på fullt allvar. Varje övernattning kostade mig HKD 100, inklusive sjukhusmat som var helt smaklös. Sen tillkom en administrativ avgift på HKD 50.

Redan i början av min graviditet började doktorerna prata om att jag skulle nog fundera på kejsarsnitt, för barnet i magen kan ju vara för stor för att komma vaginalt. Med tanke på att både jag och min
man är storväxta så var chansen att vår bebis också skulle bli rätt stor. Men allvarligt, min mamma hade fött mig och mina tre syskon utan problem, och vi var rätt stora bebisar när vi väl kom till världen, så jag tänkte att det kommer jag klara också. Jag hade bestämt mig för naturlig födsel och att amma. Som svensk känns det ju helt självklart. Dock ville bebisen i magen annorlunda när hon vägrade vända sig. Hon satt stadigt med huvudet upp. Läkarna visste hur viktigt naturlig födsel var för mig så vi gjorde även ett mycket smärtsamt manuellt vändningsförsök, dock utan succé.

Jag blev väldigt besviken att inte kunna föda naturligt, men ibland vill naturen annorlunda. Mycket tidigt på morgonen den 21 februari lades jag in på avdelning K9S, Queen Mary Hospital för att med kejsarsnitt välkomna vår mycket efterlängtade Ella Anita Wan till världen. Min man fick vara med inne i operationssalen under kejsarsnittet. Det var en mycket emotionell dag för oss, men allt gick bra och Ella kom skrikande till världen. Livet kändes helt plötsligt mer komplett.

.

Denna artikel trycktes i Bulletinen, juni 2014; läs hela numret här. Om du vill kontakta författaren till denna artikel, skriv till oss på redaktionen så vidarebefordrar vi din förfrågan: bulletinenhk@yahoo.com