Mat i Hongkong. Foto: Ida MattssonFörsta gången jag kom i kontakt med äkta kinesmat var när vi hälsade på min mans mormor som då bodde i Toronto, Kanada. Vi hade precis flyttat till Connecticut i USA och befann oss nu på körbart avstånd. Det var nog första gången jag riktigt fick se ett kinesiskt fungerade samhälle. Även om mormor bodde i Toronto så var det som om hon aldrig lämnat Hongkong. Vi besökte matbutiker, restauranger, bagerier och hem där alla pratade kantonesiska, hela tiden. Jag har inte till idag riktigt upplevt den västerländska delen av Toronto. Vi åt Dim Sum, och middagar på kinesiska restauranger. Under den veckan tyckte jag att de mesta av maten smakade rätt gott. Jag åt med god aptit och smakade på nästan allt. Men när de bjöd på chicken feet så fick jag säga nej, det var bara för uppenbart och läskigt.

Ida Mattsson | Hongkong, April 2015

Jag lade redan då märke till att de i det kinesiska köket gärna vill visa upp hela djuret, och äta delar av hela djuret. Inte som hos oss västerlänningar som gömmer köttets ursprung i redan färdigskurna filéer som det bara är att tillaga. Hur som helst, min man sa att fråga inte vad som är i maten, utan bara smaka och fortsätt ät om du gillar det. Så fick det bli. När jag några år senare flyttade till Hongkong så tänkte jag nog inte att maten skulle bli ett problem, för jag hade ju bra erfarenhet av det kantonesiska och shanghaiska köket. Men jag upptäckte att maten här inte alls var lika god. Jag förstod inte riktigt varför. Min egen teori är senare att råvarorna i Kanada är troligtvis bättre än vad de är här i Hongkong, I alla fall på de ställen där vi äter lokalt ibland, och att i Kanada används det mindre MSG (en slags smakförstärkare). Om någon frågar mig vilken lokal mat jag föredrar så svarar jag Dim Sum, alla gånger. Det går att få mycket gott i dumplings, tofu, grönsaker och nudlar på ett Dim Sum-bord. Det är när middagen ska serveras som jag nästan hellre hoppar över maten den kvällen. Att det ska finnas så mycket fett, ben, senor och annat slafs bland köttet är för mig obegripligt. Och de tycker ju det är gott! Jag har sett hur familjen tar ett grisben, dallrande med fett och lite kött, och suger i sig. Samtidigt som jag tycker det är osmakligt så måste jag ändå se upp till dem. De äter maten som finns, de är inte snobbiga, som jag ofta känner mig när jag tackar nej. Det finns något nobelt med att faktiskt ta till sig och äta sånt som kan kallas “äckligt” i våra ögon. Men, vad äter jag? Eftersom menyerna är på kinesiska, och traditionen att männen beställer maten följs i min mans familj, så brukar jag veta vad vi ska äta först när det ställs på bordet. Dock ska jag ge dem credit för att min man ibland frågar mig vad jag vill äta. Men jag vet sällan vad jag ska svara för jag vet inte namnen på maträtterna. Lite pinsamt, och visar på ett ointresse från min sida, inget jag är stolt över… Men ska vi prata om det goda i Hongkong så är deras milk tea fantastiskt gott, jag älskar pineapple buns, egg tarts och mango pudding. Det är ju inga maträtter, men min poäng är att det finns så mycket gott här också. Tobys familj är inte rika, även om de numera har det gott ställt, de växte upp med att äta vad som serverades. Det gjorde nog jag också, och det tycker jag man ska göra, för det är viktigt att lära sig äta det mesta. Men det handlar helt klart om en kulturskillnad. Jag hoppas att vår dotter kan ta till sig av både min svenska och den kinesiska kulturen, både i maten och sederna. Och jag är för att ta seden dit man kommer, det har jag försökt göra under alla mina år utomlands, men vikten av “hemlandet” blir också starkare, särskilt efter vår dotter föddes. Det är säkert helt naturligt. Denna artikel trycktes i Bulletinen, april 2015; läs hela numret här. Om du vill kontakta författaren till denna artikel, skriv till oss på redaktionen så vidarebefordrar vi din förfrågan: bulletinenhk@yahoo.com

Annonser