Att ge sig på saker man inte redan kan och visa andra att man känner sig osäker det är väl sådant vi helst inte utsätter oss för? När man som jag har jobbat som Personlig tränare där vissa av mina klienter ibland känner sig lite som nybörjare och därför befunnit sig utanför den trygga zonen är det viktigt att jag kan ge dem styrka att våga. Det också viktigt att jag emellanåt utsätter mig själv för sådant som inte är helt enkelt för mig för att inte bli hemmablind och ignorant.
Ingela Wiese | Hongkong, Juni 2015
Jag trivs bäst på gymmet. Där kan jag gå och skrota mellan hantlar och stänger och vet precis vad och hur jag ska göra. Vart jag än i världen far vill jag alltid försöka uppsöka ett lokalt gym för köra ett pass där lokalbefolkningen brukar träna.
När jag kommer in på klasser och pass blir jag däremot osäker och förvirrad. Vi bär väl alla runt på vår last i ryggsäcken och i min ligger föreställningar om att jag inte har världens bästa taktkänsla. Visst händer det att jag testar olika pass, speciellt om jag är på något slags träningsläger. Nu var det dock ett tag sedan sist och häromveckan bestämde jag mig för att ge mig ut hal is.
Lurade med mig en vän som är uppbyggd av rytm och takt. Vi skulle under några dagar testa oss igenom de klasser som erbjuds på gymmet där jag tränar.
Jag ville börja lite säkert och hade därför prickat in ett step-pass. Att kliva upp och ned på en step-bräda borde jag väl klara av? När vi kommer till lokalen blir vi stoppade i dörren av ledaren.
- Detta är ett steg 2-pass med massor av svåra stegkombinationer så ni bör nog inte vara med här, välj klasser som det står Medium på.
Vi går till gymmet och tränar med hantlar och stänger medan de ”steppar” och går sedan tillbaka igen. Nästa pass heter Latina Flava. Hoppsan, vad betyder det? Nu känns det lite jobbigt för mig medan vännens ögon lyser! Hon älskar att dansa! In i salen kommer en liten spansk man med röda byxor och vickande rumpa. Nybörjare! utbrister han glatt. Välkomna! Idag ska vi börja med en ny låt. Detta är första delen av 3 tillfällen där vi ska öva in stegen. Det lät ju jättebra, tänker jag. Nu börjar vi liksom från början och då kanske till och med jag kan hänga med!
Innan han sätter på musiken så visar han några kombinationer av steg, gå framåt, 1, 2, 3, 4 och bakåt, snurr, sidan häpp! Innan jag kommit fram till 4 är jag ur takt. Han tittar lite medlidsamt på mig och ber mig kliva fram så jag ser honom tydligare. Jippi! Det var ju ännu bättre. Nu ska jag stå i mitten så att alla ser hur förvirrad jag är…. 60 minuter senare är det slut. Jag är dock inte slut, jag är varken svettig eller andfådd. Han kommer fram till mig och min vän och säger:
- Det kan vara lite knepigt i början, men du, och så pekar han på min vän, var rätt duktig medan du, och nu pekar på mig, inte var så duktig!
Tack för den! Nä, nu går vi tycker jag, men min vän har upptäckt att klassen efter är Zumba.
- Snälla kan vi stanna, ber hon.
- Okej, men då vill jag stå nära dörren så jag kan smita ut om det känns för knepigt.
Nu kommer nästa ledare. En tjej med latinamerikanskt utseende och otroligt pigga ögon. Hon säger att Zumba kan alla göra, det behöver inte bli helt rätt, bara kör! Och det gör vi. Lokalen fylls av glädje och tillit. Alla är med, alla sjunger med, ropar med och ler! Efter ytterligare 60 minuter är vi svettiga, nöjda och glada.
Alla kan inte bli bäst på allt. Det finns ofta saker som känns enklare att lära. Alla kan dock prova och vem vet, kanske kan man sedan kasta ut ett och annat ur den där gamla ryggsäcken.
Denna artikel trycktes ursprungligen i Bulletinen, Juni 2015; läs hela numret här. Om du vill kontakta författaren till denna artikel, skriv till oss på redaktionen så vidarebefordrar vi din förfrågan: bulletinenhk@yahoo.com
BULLETINEN 