Ulrika startade Bulletinen

Bulletinens första chefredaktör Ulrika Wesslau och hennes man Lars bodde i Hongkong åren 1981-1987. De bodde i ett hus som då ägdes av Lars arbetsgivare Skandia i Shouson Hill. Av deras tre barn var endast yngste sonen med i Hongkong. Då bodde det ca 200 svenskar inkl barn i Hongkong.

Jag hade noterat namnet på damen som startade Bulletinen när jag läste jubileumsutgåvan från december 2011 då Bulletinen fyllde 30 år. I dagens informationssamhälle var det inte svårt att hitta henne, en liten googling och jag fick tag i ett mobiltelefonnummer som jag skickade iväg ett sms till. Vi fick kontakt och stämde tid och plats för ett möte. Jag träffade Ulrika en solig sommardag i juli på ett café på Östermalm i Stockholm. Hon kom cyklande med en stor väska på cykeln innehållande pärmar med originaltidningar av Bulletinens första nummer. Så roligt att se!

Idén kläcktes i Tokyo
Paret Wesslau bodde först i Tokyo 1974-78. Ulrika, som är journalist, arbetade på ambassaden där. En kollega hade en idé om ett nyhetsblad, en ”Sverigebulletin”, för att göra livet lättare för svenskar i Tokyo. En tidning som kunde vara ett hjälpmedel i vardagen eftersom det inte var lätt att leva som svensk i Tokyo på 1970-talet. Ulrika startade och skrev Sverigebulletinen under sin tid i Tokyo och när paret Wesslau sedan flyttade vidare till Hongkong såg Ulrika en möjlighet att fortsätta Bulletinenprojektet. Ulrika tog upp idén med dåvarande generalkonsul Åke Berg som uppmuntrade förslaget och sponsrade de första numren med tryck- och distributionskostnaden som då var ca 500 HKD per nummer. De första utgåvorna var på 8 sidor (två vikta A3-blad), maskinskrivna, med små illustrationer till textnotiserna i svartvitt samt en stor färgglad svensk flagga högst upp till vänster.

Materialet renskrevs av sekreteraren på konsulatet men Ulrika bestämde text, bild och layout innan arbetet överlämnades. Tidningen utkom med 9 nummer per år med uppehåll under sommaren. Illustrationerna var många gånger bilder från barnens böcker speciellt Richard Scarry-böckerna som hade kul illustrationer för alla tillfällen. Till en början hade Ulrika inte någon fast budget eller organiserat sponsorskap av tidningen utan hon bad helt enkelt de olika svenska företagen om bidrag lite då och då för att täcka kostnaderna. Alla ställde helhjärtat upp så det var aldrig några problem.

Ringde hem till alla nyanlända
På den tiden var det inte fler svenskar i Hongkong än att Ulrika kunde ringa hem till alla nyanlända, hälsa dem välkomna till Hongkong, intervjua dem och presentera dem i nästkommande nummer av Bulletinen. På så sätt fick svenskkolonin vetskap om alla nyanlända och man tog helt enkelt upp telefonluren och ringde till varandra för att etablera social kontakt. Något SWEA fanns ännu inte. Parallellt med arbetet med Bulletinen skrev Ulrika artiklar för svenska tidningar såsom Svenska Dagbladet och Månadsjournalen, artiklar som faxades in till redaktionerna. På konsulatet i Hongkong, som då låg i Kowloon, arbetade 5-6 personer.

Ulrika beskriver Bulletinens ursprungssyfte att ge tips till svenskar för att göra livet lättare, allmän information till nyinflyttade, hur man kan hitta bra läkare/ tandläkare, rekommendationer om var man kunde köpa/hitta mat (t ex julskinka), eller tips som att ej köpa gardiner med en gång (vänta tills det blir svalare) m m. Idag är det nästan svårt att föreställa sig den här tiden i Hongkong, en stad där vi idag kan hitta det mesta i matväg från världens alla hörn och när det gäller infrastruktur och serviceutbud råder det ingen brist på varken absolut lyx eller enkelt basutbud.

När Ulrika hade jobbat med Bulletinen i 6 år och det var dags att flytta tillbaka hem till Sverige igen så övertogs ansvaret av en redaktion bestående av Lulli Engzell, Margareta Haag och Kajsa Carlsson.

Text & bild: Ingrid Reinli