Att uppleva Asien på olika sätt är ju fantastiskt. Med bara några timmars flyg når du massor av spännande platser. Hur du sedan väljer att semestra, utforska och ta dig runt är en intressant fråga, låt kreativiteten och fantasin flöda. Varför inte se Nepal i gympaskor, utrustad med vatten, några kokta ägg och trailbars, till fots i 100 km.

kathmandu-people-09Foto: Tara J Smyth

faktanepalNär jag fyllde 35 bestämde jag mig för att springa en halvmara om året, det var lagom och 7 Göteborgsvarv hann det bli innan vi flyttade till Hongkong. Här finns det ju turligt nog en uppsjö av alternativ, massor av olika lopp med varierande distanser och svårighetsgrader. Det var bara att välja och testa. Att det blev ett långlopp i Nepal är främst Taras, min hikingguru till väninna, förtjänst som berättade om sin tidigare resa till Nepal. Hon hade gjort en 60 km hike, i bergen söder om Himalaya. Eftersom hon är fotograf så kunde hon visa fantastiska bilder från sin resa. En idé började gro.

Målet
Jag funderade inte så mycket på just Nepal men gjorde några andra lopp, bland annat MoonTrekker och Country of Origin. Men när anmälan kom upp förra året bestämde jag och min man oss för att göra det tillsammans. En rejäl utmaning, något vi aldrig gjort förut. För att träna gjorde vi en del långhiker och sprang en del längre sträckor. Det kändes lite svårt att planera min träning. Jag gjorde en träningslogg och hade som mål att hika/gå/springa 5 mil per vecka i 8 veckor. Det är ju alltid svårt att veta om man tränat tillräckligt. En envis nackspärr lyckades jag också dra på mig någon dag innan avresa, så jag bestämde mig för att vara nöjd om jag klarade hela sträckan.

En välplanerad resa
Eftersom vi åkte med en rese- arrangör gjorde vi inte så mycket research eller planering själva. Allt var förberett och ordnat. Det trixigaste var att lära sig äta den läskiga energigelén som är smidig att ha när man ska springa långt. Att hitta skor var inte heller helt lätt. Det sägs att något bland det viktigaste är att springa in sina skor men jag hann med nöd och näppe få till två kortare rundor med mina nyinköpta magiska HOKA-skor. Jag fick inte ett enda skavsår eller endaste liten blåsa!

En skumpig färd
Byn vi skulle bo i under de tre dagar vi sprang låg ca 3 timmar sydöst om Kathmandu. Vägen dit var både dammig, skumpig och stundtals väldigt underhållande. Första timman på väg ut genom Kathmandu somnade jag, men jag vaknade upp lagom tills det var dags att sträcka på benen. Det behövdes verkligen, bussen var inte direkt anpassad för långa personer (som jag och mina 167 cm). Bussen var fylld till sista sätet med både folk och väskor.

village-life-14Foto: Tara J Smyth

Gröt och ägg
Väl framme i Balthali, efter de vindlande, smala serpentinvägarna, gick vi den sista biten upp till resorten och fick våra rum. Vilket ställe! Utsikten var vidunderlig, med Himalaya skymtandes i fjärran och dalen nedanför med terrassodlingar och små färgglada charmiga hus kändes det som om vi kommit till paradiset. Den friska luften, lugnet, den förväntansfulla atmosfären och den vackra skymningen, vad mer kunde man önska? Måste erkänna att jag var lite nervös för vilken mat som skulle serveras och frågade om jag kunde få köpa två hårdkokta ägg till varje dag vi skulle springa. Det är ju ett måste
i ryggsäcken. Jag fick mina ägg och det serverades havregrynsgröt, bananpannkakor och kaffe varje morgon, så jag var mer än nöjd.

omtaraTävlingsdag 1, nervöst
Hur mycket behövde jag ha på mig, jacka av eller på? Hade jag tillräckligt med snacks och vatten? Hur fort skulle jag springa? Så gick starten och vi sprang iväg nedför en lång backe. Jag sprang med Marcus, min man och Pete, en kompis. Det var fantastiskt fint överallt, vyerna var gudomliga. Sträckan var ganska kuperad och den totala stigningen var ca 2000 meter. Vi tog det ganska lugnt. Sprang de flesta nedförsbackar och plana sträckor men gick i de brantaste uppförsbackarna. Jag njöt av utsikten, stannade vid check points och tog en hel del kort. Tyvärr gav sig Marcus diskbråck till känna och med ett uppsvullet knä var han tvungen att bryta efter första dagen. De 40 km han kämpade sig igenom var en bragd. När jag nådde mål låg jag 3:a i min åldersgrupp, det gav blodad tand och de små hornen i pannan kröp fram.

Tävlingsdag 2, benen ömmar
Efter att ha sovit som en stock vaknade jag med något ömmande ben och en nacke som fortfarande var otroligt stel. Dagen började med en lång klättring uppför i daggvått gräs samt blöt och hal lera. Alla småsprang som i ett lämmeltåg på den smala stigen. Ungefär samma höjdmeter som gårdagen men det var mer grusvägar på denna sträcka, härligt med variation.

Dagens höjdpunkt var det vackra munkklostret som vi passerade igenom, vackert läge och magnifik utsikt. Jag kände mig stark trots gårdagen och det var min tur att peppa min springkompis Pete. Tur att vi båda inte hade en tung dag, då hade det blivit trögt. Turen gick genom byar och snår. Mitt i ingenstans låg en affär som sålde flipflops, inte så konstigt kanske, de flesta går omkring i dem i Balthali och lite här och var ser du dem trasiga och övergivna.

Resortägaren var rörd till tårar
Det var en hel del trötta deltagare som kom och samlades för den sista kvällens briefing, men alla var vid gott mod och stämningen var uppsluppen. När ägaren såg oss alla blev han rörd till tårar och sa att hans högsta önskan gått i uppfyllelse. Hans dröm var att han någon gång skulle ha 100 personer på sin resort. Det hade han haft dessa dagar, alla deltagare, hans familj och vänner som hjälpte till så att det skulle gå att husera och fixa mat till alla. Han hade tom målat om och köpt nya sängar till personalrummet och gjort om det till ett rum för gäster för att alla skulle få plats.

Tävlingsdag 3, sista sträckan
Mina ben kändes en storlek för små, jag hade ont i mitt knä, jag var ganska trött och sliten. Trots detta var jag taggad inför sista dagen. Det var helt klart allvar, behålla 3:e platsen i min åldersgrupp och förhoppningsvis knappa in några placeringar på totalen. Lustigt hur fokus kan ändras, från målsättningen att överhuvudtaget klara av att genomföra det – krypa in i mål om det skulle behövas – till att faktiskt jaga placeringar.

Nu gäller det!
Det var en fantastiskt fin morgon, dimman låg tät nere i dalen och det var friskt, krispigt och lite fuktigt i luften. Idag var det 20 km som gällde. Jag smet för första gången fram till startlinjen, allt eller inget, hornen var ute. Sträckan började med en lång brant nedförsbacke, lite hal av nattens dagg och med både trappor, rötter och stenar. Det kändes i mina ömma knän men det var bara att bita ihop, hårt och bestämt. Tur att Pete var pigg och han fick definitivt dra mig denna sista viktiga dag. Jag kan erkänna att jag inte riktigt unnade mig att se mig om lika mycket så här sista dagen, med blicken riktad framför mig kämpade jag mig fram. Över hängbron, uppför backarna, över stock och sten och nedför igen. Grusvägar och stigar om vartannat. Hög på adrenalin och smärta sprang jag i mål på totalt drygt 15 timmar. Nöjd och glad och väl värd en massage. Jag hade klarat det! 3:e plats i min åldersgrupp och 15:e plats i totalen.

Namaste
Vad som helt klart gav mest energi alla dagar var människorna som jag mötte. Deras vänliga, ärliga, mörka ögon och deras genuina ”Namaste” med händerna framför bröstet eller munnen.

Kathmandu är väl värt ett besök
Efter själva racet åkte vi tillbaka till Kathmandu. Dels för en s.k Awards Dinner men även för att spendera en hel dag med att utforska staden. Jag gillade verkligen Kathmandu. Vänliga människor, inget tjat om att man ska köpa saker överallt, intressanta och fina stupas** och byggnader. Mycket var fortfarande inte återställt efter jordbävningen 2015 och det var många hus som rasat.
Vi besökte Monkey Temple, vilket var fantastiskt vackert. Böneflaggor som vajade kors och tvärs i vinden, bönerullar, stupas, buddhafigurer, gravar, små bönetempel och mycket mer. Det var ett lugn där som inte går att beskriva med ord. Försäljarna var vänliga, blev oerhört glada när vi köpte något men inte påflugna och irriterade om vi valde någon annan.
Min hikingguruvännina Tara hade, under sin resa hit 2014, mött ett gäng killar ca 7–11 år som visade henne runt i Kathmandu under en eftermiddag och hon tog många fina kort på dem. Några av dessa pojkar träffade vi även nu, två år senare, i ett kvarter i Kathmandu. Det var oerhört rörande att se glädjen och tacksamheten hos barnen och några föräldrar när de fick de se Taras kort som pappersfotografier. Ett minne för livet.

**en buddhistisk kultbyggnad

Text: Tina Täck
Bild: Tara J Smyth

Annonser