Att återvinna material ur gammalt gruvmaterial har blivit ”big business” i
takt med att efterfrågan på metaller från bl a Kina stigit kraftigt och ny teknik gör det lönsamt. Joakim Björsell jobbar på CellMark Metals i Hong Kong, företaget där affärsidén, utöver råvaruhandel, är att utvinna metaller ur material som redan processats och avfärdats som oanvändbart en gång i tiden –
detta material kör man nu en gång till!

nyJoakim B 2

Hur går det till att återvinna gammalt gruvmaterial?

Gruvorna ligger ofta nära vatten, det är förstås inte bra om det läcker ut tungmetaller i vattnet i närliggande floder och sjöar.  Genom att gräva fram ”skräpmaterialet” och separera de åtråvärda metallerna genom gravitation så kan man återvinna upp till 60% av materialet. Man kan alltså få ut mer användbart material av gammalt material som slängts bort som skräp för 20 år sen efter att gruvan stängts ner. 

Vad används det återvunna materialet till? 

Det material som återvinns kan t ex användas till att tillverka batterier till elbilar, dvs lithiumbatterier. Efterfrågan på lithiumbatterier har gått upp kraftigt, därmed också priset och den drivande faktorn bakom detta är förstås bilindustrin.

Vilka är kunderna som köper återvunnet gruvmaterial?

Kunderna är oftast stålverk och processanläggningsföretag. Dessa säljer sedan materialet vidare till underleverantörer i bilindustrin och datorindustrin.

Vilka metaller vill man återvinna och var finns de? 

Efterfrågade metaller är nickel, kobolt, membran och t ex tantal (används till datorer, laptops).

Intressant nog finns hela 60–70% av världens kobolt i Demokratiska republiken Kongo. Landet präglas av långvarigt våld mellan många olika rebellgrupper så intresset för utländska företag att etablera sig i landet är inte helt okontroversiellt. Ett land av intresse i sydostasien är t ex Malaysia, där finns intressanta gruvhål som lades ner redan på 1980-talet. Även Turkiet och Sydafrika är intressanta länder. Indonesien har stora tillgångar av både nickel och kobolt och kineserna är hugade köpare. 

För Sveriges del finns det stora fyndigheter av wolfram runt Fagersta i Västmanland. Sverige och svenska företag har lätt att sälja sina metaller på världsmarknaden, köparna litar på att det har framställts  på ett schysst sätt; med miljöansvar och utan barnarbete mm. De flesta nedlagda gruvor är privatägda. Logistiken för hanteringen är också viktig för lönsamheten. Gruvorna behöver ligga nära transportvägar så vissa otillgängliga områden utgår.

Hur kommer man fram till om det lönar sig att återvinna material från en viss gruva?

Joakim berättar att hans företag har en konsult som åker runt i världen och undersöker tänkbara gruvor i syfte att hitta de som svarar mot kraven. Sedan gör man en riskkalkyl och går in i de olika projekten som delfinansiär. Oftast ägs gruvan av en privat markägare. Ett 3-partsavtal görs upp mellan markägaren, processanläggningen och CellMark. Markägaren erbjuds en del av vinsten och resten delas lika mellan processanläggningen och oss själva, berättar Joakim. Processanläggningsföretaget kan oftast inte genomföra arbetet själva då de är beroende av finansieringshjälp.  

I nästa steg förädlar smältverken metallerna till ”koncentrat” och gör tackor av materialet som sedan säljs till kunderna. 3 ton förädlat material kan genereras ut 1000 ton/dag genom en enkel process där man skakar och maler ner materialet. Tungmetallerna tas därmed bort och risken att de påverkar vattnet i närheten av gruvorna försvinner, på så sätt kan hanteringen ses som miljövänlig.

 

Fakta: CellMark

CellMark har cirka 800 anställda och omsatte år 2017 21 miljarder SEK. Företaget har dotterbolag eller försäljningskontor i mer än 40 länder. Omsättningsmässigt är CellMark det 58:e största företaget i Sverige. Företaget är ursprungligen ett handelsbolag. Huvudkontoret ligger i Göteborg.

Fakta Joakim Björsell

Familj: Fru och dotter på 7 år.

Tid i Hong Kong: ca 1 år

Det bästa med Hong Kong: Maten, klimatet och atmosfären.

Det sämsta med Hong Kong: Luften

Gör på fritiden: Aktiviteter med familjen

 

 

Text: Ingrid Reinli  Bild: Andrea Björsell 

Annonser