Över 2 miljoner människor dör varje år på grund av att ha druckit förorenat vatten. Det borde vara skäl nog att fokusera mer på gin. I den här Bulletinen-utgåvan så gör Mat- och Dryckesredaktionen precis det: fokuserar rejält på gin. Den kanske mest civiliserade av alla eftermiddags- och kvällsdrinkar, med en räckvidd från en enkel Dry Martini till en mer komplex Singapore Sling.
Och nu har vi kommit i alla fall halvvägs in i nästa dryckesrenässans: ginen! För några år sedan var det mestadels det gamla vanliga standardsortimentet bestående av Gordon’s, Bombay, Beefeater, och kronjuvelen Tanqueray. Till de mer exotiska ginupplevelserna hörde att sitta i cocktail-baren på Ritz Carlton i Almaty och få en Hendrick’s & tonic med de tillhörande
“And a gin to Nic”, sa Bill.
”A gin and tonic”, sa Bull.
gurkskivorna infrysta i isbitarna, vilket var den kazakiske bartenderns stolta parad-nummer. Men mycket vatten har i rekordfart flutit under broarna sedan dess, och i dagens barer hittar man den ena ginbaserade drinken mer exotisk än den andra. Även antalet gin-dedikerade hyllmeter i dryckesaffärerna har expanderat rejält, och ur-sprungsmärkningen sträcker sig numera från England via Frankrike och Italien, till Japan och Filippinerna.
Det är dock inte den första gin-vågen som mänsklighetens historia har bevittnat. Gin kommer ursprungligen från holländarnas jenever (genever), som fick sitt namn från huvudingrediensen ”juniper”, dvs enbär, någon gång under 1200-talet. När den holländske regenten Willam of Orange även blev kung av England och Skottland i slutet av 1600-talet så blev gin en mycket populär dryck på de brittiska öarna. De tidiga åren på 1700-talet fick smeknamnet ”the Gin Craze”, och enbart i London blommade det upp över 7,000 ”gin- hak”. Det dracks gin så till den milda grad att många historiker förklarar avmattningen av den tidigare befolkningsökningen i London som ett direkt resultat av dryckenskap och relaterade sociala problem. På grund av detta fick ginen ett dåligt rykte som ”billig sprit”, som till viss grad fortfarande lever kvar i vissa delar av världen. Men ginen förknippas även med positiva medicinska egenskaper.
Från början lanserades och marknadsfördes den faktiskt som en örtmedicin med många (numera högst tvivelaktiga) goda hälsoeffekter vid t.ex. njurproblem, magont och gall-sten. I de tropiska brittiska kolonierna där malaria var ett stort problem användes ginen för att neutralisera den bittra smaken av kinin, som var det enda tillgängliga anti-malaria-medlet. Man löste upp kinin i kolsyrat vatten, så det bildade tonic water, tillsatte gin, och så hade standarddrinken gin & tonic funnit sin plats på jorden.
Även om enbär är den minsta gemensamma nämnaren som ingrediens, och karaktär-iserar alla sorters gin, så förekommer numera ett brett spektrum av olika gin-kombinationer. Allt från mer ört-baserade, lite torra och besksmakande, till klart fruktiga med smaksättning av bland annat äpple, jordgubb och citron.
Under månadens nattsudd på Robinson hade vi nöjet att prova inte mindre än 18 olika sorters gin, från bland annat England, Tyskland, Sverige, Frankrike och Japan. Test- panelen, bestående av i huvudsak ett gäng svenska huliganer bosatta här i Hongkong, fick i uppgift att utse favorit-ginen för den perfekta gin & tonicen. För en gångs skull så var det en i det närmaste fullständigt enhetlig syn på vilken gin som faktiskt är bäst: den italienska Malfy Con Arangia, med smak av siciliansk blodapelsin. Bulletinens läsare rekommenderas starkt att bunkra upp tillräckliga kvantiteter av denna för att överleva den stun- dande vintern.
I varje maraton kommer ju någon först och någon sist över mållinjen, och så även i denna provsmakning. Jumbo-platsen går till den japanska Okinawa Gin. Japanerna har ju blivit berömda för sin enastående whisky, men om Okinawa på något sätt skulle representera den japanska ginen, så bör de återgå till att fokusera på sake och öl. Då den smakar ungefär som en billig kinesisk baijiu så finns bara ett råd om du ser den i affären: håll i pengarna och spring för livet därifrån. Övriga flaskor hamnade någonstans mellan dessa ytterligheter, inkl. goda vitsord för bl.a. Monkey 47, Hendrick’s, Beefeater 24 och svenska Hernö Gin.
”I exercise strong self control. I never drink anything stronger than gin before breakfast”, W.C. Fields.
Indien är ju ett land där turister kan bli magsjuka – många kör med strategin bara kokt mat och ingen is i drycken. Men om man nu är i Mumbai och inte vill behöva tänka i de banorna så kan Taj Mahal Palace rekommenderas. Matredaktionen gjorde ett studie- besök på alla de tre huvudrestaurangerna i hotellet: Masala Kraft (indiskt), Golden Dragon (kinesiskt) och Wasabi by Morimoto (japanskt). Gemensamt för dem alla: väldigt god mat, bra service, och definitivt inga magproblem! Priset är därefter, men det kan det ju vara värt när man vill kunna stoppa is i sin gin & tonic före maten.
BULLETINEN 