Digital detox i Mongoliet

– Kids, på semestern ska vi vandra i en vecka tills vi kommer till en avlägsen plats i västra Mongoliet, där ska vi bo och leva med en örnjägarfamilj. Vi ska fiska och sköta djur, slakta får och lära oss om en annan kultur och ett annat sätt att leva. – Häftigt, sa barnen och sedan glömde de bort det. Tills vi en dag faktiskt stod där. På gräslandet under den stora blå himlen och fick var sin björnkram av Shokran, örnjägaren. Men vägen dit var lång.

Vår vandring börjar vid Shergatysjön där vi möts av vår kamelförare. Det har tagit 48 timmar att komma hit med tre olika flyg och många långa timmar i en gammal rysk militärbuss. Vi har rest så långt bort från massturism man bara kan komma. Djupt in i orörd natur och vildmark. Utan telefonledningar och elektricitet, rinnande vatten och definitivt ingen wifi. 

Nu är jag här i Bayan Ulgi, med man och tre barn, barnen lite mindre entusiastiska än jag. Vi vandrar i sex dagar för att komma till den familj vi ska bo tillsammans med. Den vandringen är en resa tillbaka i tiden, en fantastisk hike i öppna landskap, upp och nerför höga berg, genom gröna blommande ängar och längs med smältvattensjöar. Kameler och hästar bär våra tält och förnödenheter. Det tar tre dagar innan vi möter en annan människa och de första nomader vi ser bjuder in oss och bjuder på salt te och kokt get med handgjorda nudlar.  

Befolkningen i den här regionen är till största delen kazaker, anlända för flera generationer sedan i sökandet efter nya betesmarker till sina djur. De är mongoler på papper numera, men kazaker i hjärtat och angelägna att bevara sina seder och bruk.

Jag har så många frågor om hur allt fungerar i detta massiva land. Det finns gratis skolgång till alla och fler kvinnor än män utbildar sig och har högre position i samhället. Män förväntas ta hand om djuren. Den yngste sonen tar hand om föräldrarna och bor tillsammans med fru, barn och föräldrar i en yurt. Barnen går på regionala internatskolor från 6 års ålder och kommer bara hem på loven. 97% av befolkningen kan läsa och skriva.

Floran och faunan är förvånande lik den svenska. Jag hittar samma blommor och vilda örter som hemma i Sverige. Och vilda rabarber, stora fält av gräslök och en hel dal full till midjehöjd av vild lök.

En tredjedel av den mongoliska befolkningen är nomader och flyttar minst två gånger per år, mer om de behöver grönare betesmarker till sina djur. En familj behöver minst 300 djur i en flock för att vara självförsörjande. En familj med 2000 djur anses rik och har råd att slakta en eller två getter i veckan för att äta. Livet i västra Mongoliet är hårt.

 

Efter våra 6 vandringsdagar möts vi upp av vårt värd Shokran, örnjägaren. Vi bor i en yurt vid sidan av hans familj och tar del i deras liv. Hjälper till med djuren, lär oss att jaga med örnar, tillverkar yoghurt och ost, slaktar får och mjölkar hästar. Första dagen är det party, vi ska lära känna varandra och vilket bättre sätt än att dricka vodka? Shokran tar med oss till en familj som firar att deras äldsta son ska åka och studera i Ulan Bator till hösten. Vid en samling av tre yurtar sitter män på en sida och kvinnor på andra sidan och i mitten pågår en brottningstävling. Vår guide slänger av sig skjortan, kastar sig in i matchen – och vinner. Vi bjuds in att delta i den efterföljande festmåltiden och 80 personer trängs i yurten på golvet, sida vid sida. På mattor på golvet ligger ost, bröd, kakor och godis och alla serveras salt te i skålar. Plötsligt bärs stora fat in med kokt get. Huvud och allt. Min bordsgranne Boladbjek tar ut sin fickkniv och börjar skära upp tunna bitar av skinn, fett och kött som han sedan erbjuder mig ur sin hand. Jag har just sett honom slå en drill utanför och har ont i magen efter gårdagens fermenterade hästmjölk men vill inte vara oartig. Jag önskar att det snart ska börja serveras vodka…

Vi får en inbjudan till Shokrans bror på middag. Han vill fira för hans son har just vunnit brottningsmatchen bland tonåringarna. Han är stolt och törstig, ta med er vodka säger han. Hans sommaryurt ligger så högt uppe på ett berg att isen ännu inte smält. Så vänliga är detta folk att de bjuder in fem främlingar från Hongkong att dela sin enkla middag med. Hela 15 personer klämmer vi in oss i en rysk gammal militärbil och kör så långt det går uppför berget tills det blir för brant. Sedan går vi i två timmar, korsar en flod och klättrar högt högt upp. Utsikten är magnifik över dalen och den glittrande sjön men det är nästan mörkt innan vi kommer fram och i Mongoliet är det ljust till klockan tio om sommarnätterna. Vi sitter där på golvet och äter och dricker och skrattar. Det är fantastiskt. Landskapet, sällskapet och hela upplevelsen. 

Vi flög med Air China till Ulan Bator via Beijing och från UB till Ulgii i västra Mongoliet med Hunnu Air. Vi bokade resan genom HK baserade Whistling Arrow.