Proteströrelsen i Hongkong har pågått sedan början av juni och våldet har under senare tid eskalerat. Bulletinen har träffat 22-åriga Rachel, som tar fram strategier för demonstranterna, gör bilder mot polisbrutalitet, och är med i frontlinjen.
Rachel ger ett samlat och sympatiskt intryck. Hon är mån om att hitta de rätta orden och att tänka smart och strategiskt. Hon ändrar tidpunkten för intervjun ett par gånger och bekräftar avtalad plats sent. När hon väl dyker upp drar jag en lättnadens suck. Rachel heter egentligen något annat och vill av säkerhetsskäl inte visa sitt ansikte på bild.
När protesterna började hade Rachel precis tagit examen från universitetet. Hon är enda barnet och bor med sin mamma och moster.
–Jag hade tänkt söka jobb efter examen och vill gärna fortsätta på den akademiska banan när jag fått lite arbetslivserfarenhet. Men på grund av protesterna har jag inte tid. Jag är inte med i någon politisk förening, parti eller annan organisation. Jag började på universitetet samma höst som Paraplyrörelsen ägde rum. Jag deltog men inte aktivt. I år var jag med vid de allra första protesterna. Mentaliteten bland demonstranterna harutvecklats, det finns en känsla av brådska. Folk sitter inte och väntar på att bli tilldelade en roll, de tar aktivt egna initiativ. Jag går på så många demonstrationer som möjligt. Det är uttröttande, jag kommer inte ens till gymmet längre, berättar Rachel.
Vad har du för roll i proteströrelsen?
-Jag har flera roller! Jag gör gatukonst med mina vänner. Vi visar polisbrutalitet genom klistermärken på tunnelbanan MTR, de är som en karikatyr på MTRs egna instruktions-bilder. Vi har också gjort affischer med budskap om polisbrutalitet som hänger över gångbroar. Man kan se bilderna på instagramkontot midnight_glue.
–Vi demonstranter kommunicerar via Telegram och ett forum som heter LIHKG. Det fungerar som proteströrelsens nervsystem där man diskuterar taktik och strategi. Där skriver jag inlägg och föreslår hur man kan använda olika platser. Protesterna pågår nu över hela Hongkong. Demografin ser olika ut på olika platser och vi behöver anpassa vår strategi till varje ställe.
–Jag är även med i frontlinjen. Jag har all utrustning, som gasmask, skyddsglasögon och hjälm. Jag är aldrig längst fram, men vill stå där med de andra demonstranterna och visa mitt stöd. Jag deltog i en flashmob som uppmanade människor att delta i strejken 5 augusti. Jag agerar också känslomässigt stöd till vänner och försöker övertyga dem om att stanna i proteströrelsen.
Kan du berätta om dina erfarenheter från protesterna?
–Vanligtvis går jag med samma grupp vänner, vi brukar vara mellan 10 och 20 personer. Vi går de schemalagda rutterna, men jag stannar alltid kvar efteråt. På natten brukar jag hjälpa till att bilda en mänsklig kedja som skickar förnödenheter till frontgruppen, det blir en spontan uppslutning. I allmänhet är vi demonstranter vänliga och kommunicerar bra med varandra. Men ibland blir stämningen mer fientlig – som på flygplatsen där vissa grupper ville släppa fram turister och andra ville stoppa dem. Som taktik är att lamslå flygplatsen väldigt effektiv, men vi måste också tänka på vilket budskap vi sänder. Jag tycker inte att det är bra när turister blir gisslan. En del demonstranter sjöng slagord på kinesiska, vilket fungerar när man är utanför polisens högkvarter
– men inte på en internationell flygplats. Vi måste anpassa vår taktik till olika platser. Det här är en decentraliserad rörelse på gott och ont.
Vad är det som motiverar dig?
–För mig handlar det om synlighet och representation. Proteströrelsen har blottlagt djupgående problem i Hongkong. Regeringen tar inte Hongkongbornas röst i beaktning. Regeringen och Carrie Lam är väldigt arroganta. När fick vi någonsin regeringen att byta åsikt? Det är mycket sällsynt. Det är en väldigt auktoritär regim. Först handlade protest-rörelsen om utlämningslagen, sen polisbrutalitet, men nu är det mer fokus på att regeringen är inkompetent att styra Hongkong. Människor vill ha betydande strukturella förändringar. Eftersom jag är underrepresenterad går jag ut på gatorna för att göra min röst hörd. För mig och mina vänner är målet politiska reformer med allmän rösträtt, reform av val till Chief Executive och till parlamentet LegCo.
–Vi ser nu en demokratisk kris med underliggande socioekonomiska frågor. Ungdomar i Hongkong ser inte någon framtid. I demonstrationerna har vi använt en slogan: ”7K för ett hus som en cell och du tror verkligen att vi är rädda för fängelse? ” Men det handlar inte bara om sysselsättning eller bristen på boende, utan också om att din röst får höras. Regeringen ger inte unga något inflytande. Många från fastlandet invandrar till Hongkong. Jag säger inte att vi ska vara protektionistiska, men vi gav aldrig tillräckliga resurser till Hongkongs ungdomar för att kunna uppnå det de vill.
–Men det här är en rörelse som spänner över åldersgrupper och kön. Stereotyper funger-ar inte i denna rörelse.
Vilka risker tar du? Är du rädd för att bli misshandlad eller arresterad?
– Jag har fått några blåmärken, men jag är ok. Jag lider av sömnbrist. Jag har en vän som blev skjuten, men han har återhämtat sig. Jag har bevittnat poliser som misshandlar demonstranter som redan ligger ner. Jag har varit med om att polisen har skjutit tårgas ovanifrån, jag var helt dimmig av tårgas hela dagen. Jag är inte rädd för polisen. Jag är mer obekväm med att 10–15 poliser tränger in en ung tjej i ett hörn och ägnar sig åt sexuella trakasserier. Det är helt oacceptabelt. Men jag är inte särskilt rädd för min egen skull. Ibland tvivlar jag också på handlingar som en del demonstranter utför.
Sedan i juni har demonstrationerna avlöst varandra i Hongkong.
Vad krävs för att demonstrationerna ska avslutas?
–Jag hoppas på en fullständig politisk reform men jag tror inte att det kommer att hända. Om många fler blir allvarligt skadade kanske det skulle avskräcka en del. Eller om den kinesiska armén går in. Men vilket Hongkong får vi då? Carrie Lam kan avgå, eller en syndabock skulle kunna erkänna alla fel – vissa kanske accepterar det. Det är en psykisk tortyr för många människor, de förväntade sig inte denna långvariga rörelse. Kanske slutar det mycket subtilt.
–Demonstranterna har ställt fem krav men jag tror inte att alla kommer att uppnås. T ex kravet att tillsätta en kommission som utreder polisbrutalitet, det kommer inte att hända.
Demonstranternas fem krav
1. Formellt tillbakadragande av utlämningsavtalet
2. Införa allmän rösträtt och reform av val till Chief Executive och LegCo
3. Stryka termen uppvigling (riots) under protesterna
4. Etablera en oberoende kommission som utreder polisbrutalitet
5. Dra tillbaka åtal mot alla arresterade demonstranter
Hur ser du på medias roll?
–Lokala medier är i allmänhet rättvisa och många stödjer rörelsen privat. Men de måste vara objektiva i sitt arbete. Vi känner oss säkrare när reportrar finns på plats, eftersom allt filmas. Jag försöker analysera den bild vi ger utländska medier. Jag har bland annat kontakt med BBC och Bloomberg, och berättar vad som händer på marken.
–Det finns dock en risk att regeringen kan skärpa kontrollen över sociala medier. Vi vet att poliser har infiltrerat Telegram. Det finns en oro att Kina ska tolka Hongkongs grundlag Basic law så att de kan ingripa mot alla som på något sätt deltar i proteströrelsen.
Hur ser familj och vänner på ditt deltagande?
–Min familj tycker att jag står för långt fram, att jag inte borde riskera mitt liv. Mina vänner stödjer mig generellt, men ibland tycker de att jag blir för involverad. Jag måste ta hand om mig själv. Det är mentalt uttömmande. Jag skulle behöva en paus.
Text & Bild: Eva Ladeborn
BULLETINEN 