Det är ganska självklart vad jag tänker på dessa dagar. Just nu hoppas jag att corona-viruset skall försvinna snart. Det jag tänker på annars är att göra det bästa möjliga av livet i Hongkong. Vi är en familj bland många andra som har flyttat hit till en ny stad, och vill gärna uppleva och se så mycket som möjligt. Det ger inspiration att komma till en ny stad där man kan upptäcka saker, se vacker natur och även människors kreativitet.
Det handlar alltid om att hitta en hållbar grund för att utvecklas i den miljö man lever i. Det handlar inte bara om att komma hit och njuta, utan också om hur man kan skapa något. Familjen kan sedan bära det med sig till nästa postering. För vår del söker vi en plattform där vi kan växa och utvecklas på ett hållbart sätt. Till exempel i mitt arbete jobbar jag dels som varumärkes-konsult, dels som investerare i tre nystartade företag, och jag är samtidigt mamma till ett litet barn. Alla dessa saker behöver jag ta med i beräkning, och sedan ta med vart än vi flyttar. Det är en stor utmaning! Om man inte jobbar med något här – vad gör man då? Och om du bygger upp något här, då måste du se hur du kan ta det vidare till nästa land. Den professionella biten av detta är det mest utmanande. Man kan inte planera så långt framåt i tiden. Det blir tre till fyra år i taget, och så måste man bygga något som man inte förlorar när man flyttar härifrån. Ur familjesynpunkt, så tycker jag att det går bra just nu därför att jag inte har något stort team att leda här. Så jag har tid att också ta hand om min familj. Men att bygga en karriär och att bygga ett företag – det är prövande.
Vi har flyttat under de gångna 20 åren från Shanghai till Stockholm, sedan tillbaka till Shanghai, och den tredje flytten gick till Hongkong. Vår dotter är åtta år gammal och vi vill också låta henne få lite svenska rötter. Det är en annan utmaning. Vi är alltid i Sverige under sommaren. Hon har två kulturella identiteter redan, och när hon flyttar till ett nytt land lägger hon till en ny identitet. Vi försöker stödja hennes kinesiska och svenska identitet, samtidigt som hon är internationell.
Jag kommer alltid ihåg de bra sakerna i livet. Jag träffade min make genom musiken. Det var när han spelade i ett band på The Cotton Club i Shanghai. Han var trummis. Vi förstod varandra genom musiken och sedan klickade vi. Det andra fantastiska minnet är förstås vår dotters födelse. Jag tror att för varje förälder är detta det härligaste minnet. Jag skulle säga att det värsta har jag nog inte upplevt ännu, därför det vill jag påstå är döden. Jag har turen att mina föräldrar fortfarande har hälsan, och andra runt mig är friska, så just nu är allting bra. Det är så jag ser det. Det blir många tuffa stunder i livet. Jag vet inte om jag kanske väljer att glömma. Jag bara lämnar det bakom mig.
Min dotter är hemma nu, som alla andra, eftersom skolorna är stängda. Hon är lite uttråkad, men hon har varit duktig med online skolan. Hon har någon att leka med i grannhuset också. Södra sidan av ön där vi bor känns tryggare. Några av mina vänner som bor i det tätbebyggda Kowloon är väldigt oroliga för viruset.
Jag blir väldigt glad av att få lära mig nya saker. Jag älskar att läsa facklitteratur, och gärna som ljudböcker. Då väljer jag snabb uppläsning, vilket min man tycker är lite stressigt om han också är hemma och lyssnar! Det är också roligt att lyssna på sagor med min dotter.
Något som gjort mig arg, är hur Hongkong har förlorat sin kultur av öppenhet och värme, sedan juni 2019. Det har varit hemskt att se hur människor har uppfyllts av ilska och förbittring. Jag följer nyhetsflödet från båda sidor, och alla källor, och det är upprörande att se hur folket inte har kunnat diskutera förnuftigt för att nå lösningar eller kompromisser. Mina vänner är splittrade i två läger, och det finns ingen förståelse mellan dem.
Ett av mina starkaste minnen är när jag och Fredrik gjorde ett natt-dyk i Filippinerna, och han friade till mig nere under vattnet genom att skriva frågan på ett särskilt block som dykledaren hade! Det är verkligen ett speciellt och härligt minne. Jag har också ett väldigt tydligt tidigt barndomsminne från den dagen jag kom in i Hongkongs hamn tillsammans med mina föräldrar. Att se stadskonturen för första gången – jag minns det så tydligt. När jag frågar mina föräldrar om det tillfället, så minns de inte precis vilket år det kan ha varit. Men för mig var den synen väldigt imponerande.
Vad gäller framtiden så planerar jag nu att utveckla mitt företag i en sådan riktning att jag kan fortsätta verksamheten i något annat land. Vi är en flyttande familj, så vi måste tänka framåt och anpassa oss till vad som kan väntas i nästa land.
Berättat för Elisabet Helander
Text: Elisabet Helander Bild: Andrea Björsell
BULLETINEN 