Zoe är aktivist i proteströrelsens frontlinje. Hon berättar om sina upplevelser inifrån ockupationen av universitetet PolyU i november. Hon förklarar vad som driver henne och varför hon aldrig tänker ge upp. Zoe är bara 16 år, heter egentligen något annat, och är mån om att inte visa sitt ansikte på bild.
Jag har varit med i proteströrelsen sedan maj 2019. Från början deltog jag bara i fredliga aktiviteter. Men i augusti förra året visste jag att det var dags för mig att vara med i frontlinjen. Jag började träna löpning och boxning för att bli starkare. Jag ägnar mig också åt mental förberedelse. Det är vårt ansvar som Hongkongbor att delta i proteströrelsen. Jag är inte kinesisk, ingen fastlandsbo, jag är född att vara Hongkonger. Jag vill försvara våra värderingar. Om vi inte gör det nu kommer tillfället att vara förbi, då blir Hongkong helt kinesiskt.
Jag vill vara en vanlig student och inte normalisera protestlivet. Jag vill studera medicin, bli sjuksköterska. Jag inspireras av dem som ger första hjälpen i frontlinjen och vill bli en av dem. Jag brinner för att hjälpa och rädda människor som verkligen behöver det.
Vid PolyU hjälpte jag till med första hjälpen, jag har ett certifikat inom det. Det var många som var svårt skadade. Många blödde kraftigt, en del hade frakturer. De hade träffats av kulor, eller skadats när de försökte fly. Jag behandlade många av dem. Den som gjorde starkast intryck var en 17-årig pojke. Han berättade att det var hans födelsedag. Han var så svårt skadad. Han grät. Jag grät. Det gjorde mig så arg. Alla i PolyU var med om så mycket, alla har PTSD. Jag kommer aldrig att glömma det. Det var inte många som kunde ge första hjälpen. Mina insatser blev viktiga och jag hittade min roll. Även om jag togs av polisen kunde jag rädda människors liv och bidra med så mycket där inne. Jag tycker att det var värt det. Men jag kände mig så instängd. Det blev väldigt svårt att fly. Många av oss grät. Jag var rädd att dö. Jag skickade ett meddelande till min mamma, sa att det var risk att jag skulle bli tagen av polisen och råka ut för en olycka. Jag bad henne om förlåtelse, jag har orsakat henne så mycket oro. Jag försökte fly genom att fira mig ner med rep till slut, men jag var för sent ute och blev tagen av polisen. På bron där de tog mig fanns inga journalister, ingen kunde dokumentera eller se vår identitet. Ingen visste var jag var, jag var rädd att det som hände vid Prince Edward stationen skulle upprepa sig. Polisen är kapabel till vad som helst. Jag var så rädd att jag skulle avrättas eller skickas över gränsen till Kina och att ingen någonsin skulle få veta. Vi sattes på en buss till polisstationen. Poliserna var så arga, de förödmjukade oss, kallade oss kackerlackor, knuffade oss. Vi fick sova på golvet. Det fanns inte plats för så många. Det var iskallt. Vi hade bara tunna kläder, jag frös. Det var en fruktansvärd upplevelse. Jag satt häktad i en och en halv dag. Sedan blev jag släppt mot borgen. Jag fick betala 2 000 HKD och beordrades rapportera till polisen varje månad. Men i december lades anklagelserna ner, eftersom polisen inte hade tillräckligt med bevis. Det är väldigt vanligt. Bara 16% av alla som häktas blir åtalade. Men om jag blir tagen av polisen igen kommer det att vara mycket svårare att bli släppt. Jag är fortfarande så rädd att bli instängd.
Mina föräldrar vill inte att jag ska vara med i frontlinjen, de är rädda för min säkerhet. De stödjer inte vad jag gör, men respekterar det. De ger mig mycket frihet. Min pappa stöttade polisen från början, men efter att jag häktades började han sympatisera mer med proteströrelsen. Vi pratar inte politik så ofta. Även min bror är med i proteströrelsen, han är bara 13 år. Jag jobbar extra så mycket jag kan och vill tjäna mina egna pengar så jag kan köpa den utrustning jag behöver för att delta i revolutionen. Jag vill inte att min familj ska behöva finansiera det. Jag vet att min familj älskar mig så mycket.
Alla är med i frontlinjen av olika anledningar. En del ser det som ett sätt att umgås. Jag tycker inte att det är rätt att urskiljningslöst slå sönder saker. Har vi specifika mål så rättfärdigar det attacker, men det måste finnas goda skäl. Jag kommer att fortsätta kämpa till mitt sista andetag. Jag hoppas att de fem kraven uppfylls. Jag hoppas på ett självständigt Hongkong. Det gäller att vara uthållig. Vi behöver tydliga ideologiska idéer och klara mål. Att bara vara arg räcker inte i längden.
Jag har aldrig övervägt att sluta. Många av mina vänner har blivit mer fredliga, eller slutat demonstrera. Vissa har tappat tron att vi ska kunna ändra något. Jag känner inte att det är ett val att sluta, det är mitt ansvar att fortsätta protestera och rädda de äldre och unga. Jag behöver kämpa för dem. Det känns som ett rollspel, jag är en avatar i en alternativ verklighet där det finns olika uppdrag, olika nivåer. Vissa kallar det ett endgame för Hongkong. Antingen vinner vi eller också inte. Om spelet tar slut får vi inga fler liv.
Berättat för Eva Ladeborn
Text och Bild: Eva Ladeborn
BULLETINEN 