Född i Hongkong men uppvuxen i Australien. När hon själv fick barn flyttade hon tillbaka till sina rötter. Nu är dottern 17 år och har flyttat hemifrån för studier i Costa Rica och Mancy är kvar i sin födelsestad.
Min familj immigrerade till Brisbane i Australien när jag var nio år. Engelskan blev mitt huvudspråk men jag behöll kantonesiskan tack vara böcker jag fick av min farbror. Dessutom tittade jag massor på kinesiska TV-serier som min faster lånade ut till mig och mina syskon från videobutiken där hon jobbade i Chinatown. Men för generationen efter mig blev det svårt. Mina kusinbarn växte upp och pratade bara engelska så när jag själv fick min dotter så bestämde jag och min dåvarande man att vi skulle prova att bo utomlands för att ge henne ett språk till. Det blev Hongkong, dels på grund av mina rötter men även för att vi hade en hel del vänner som flyttat hit.
I början hatade jag verkligen Hongkong. Jag jobbade 60-timmars veckor och hade alldeles för lite tid med familjen. Det kändes som folk inte tog hänsyn som i Australien. Jag fick ständigt dörrar i ansiktet eller folk som trampade mig på fötterna på stan. Aldrig fick man höra ett “ursäkta” eller någon som kollade att man mådde bra. Men det handlade mycket om min egen situation och när jag bytte jobb och arbetade mer normala tider så kände jag hur jag förändrades. Jag hade tid att titta upp från min hektiska vardag och börja uppskatta Hongkong på ett annat sätt.
Hongkongborna är egentligen väldigt varma och generösa, men som överallt annars måste man även själv ta sig tid och bjuda in. Jag har fått flera väldigt goda vänner genom åren och jag hyser en stor respekt för människorna i Hongkong. Ännu mer nu efter månader av protester. Däremot finns det här så många övergripande problem. Skillnaden mellan fattiga och rika är alldeles för stor och jag avskyr hur regeringen inte står upp för sina medborgare utan bara dansar efter någon annans pipa.
Jag är utbildad veterinär och det är ett yrke som är förhållandevis lätt att praktisera oavsett vart i världen man befinner sig. Här i Hongkong är det såklart ett extra plus att jag kan prata både kantonesiska och engelska. Dock var min kantonesiska inte så bra i början och jag pratade engelska med mina kunder vilket ibland ledde till lite tokiga missförstånd. Jag hade en kund som kom in med sin Chinchilla och förklarade att han åt minst en penis om dagen. Jag blev lite ställd eftersom Chinchillor inte äter kött och dessutom undrade jag hur den matleveransen såg ut. Efter lite ytterligare språkförbistring insåg jag att hon sa jordnöt (peanut).
Jag ville bli veterinär när jag var liten för att jag älskade djur. Jag insåg det nog inte då men det är verkligen mer av ett serviceyrke. Man tänker kanske inte alltid på att förutom djuren så har man även kunder (ägarna) att ta hand om.
Men jag älskar verkligen mitt jobb. Ingen dag är den andra lik. Jag försöker ständigt utbilda mig vidare för att bredda min kunskap och idag behärskar jag nästan alla delar av yrket och kan behandla väldigt många olika arter. Dock skulle jag gärna jobba mer med miljö, hållbarhet och medicin över gränser. I USA pågår ett väldigt intressant projekt, One Health, där veterinärer och läkare arbetar tillsammans. Inte bara med forskning för zooniska sjukdomar utan även samarbetet mellan människor, djur och natur.
Jag får se hur länge jag blir kvar i Hongkong. Just nu trivs jag här. Hongkong har förändrat mig till en bättre människa. Jag hatade det som sagt från början men nu inser jag hur viktigt det var att få komma tillbaka till mina rötter. Och jag har träffat så många härliga människor här, dessutom var det här jag upptäckte min passion för klättring där jag ständigt får utmana mig själv både fysiskt och mentalt.
Berättat för lena löfling
Text och Bild: Lena Löfling
BULLETINEN 