Min pappa kommer ursprungligen från Iran. Hans familj hade varit bosatt i Shanghai i fem generationer, när han blev tvungen att fly till Hongkong under andra världskriget. Han var en 14-årig båtflykting utan några som helst resurser. Pappa startade upp ett företag med en partner som tillverkade och sålde inbrottslarm. Med lite tur och mycket hårt jobb utvecklade de och började producera klockor istället. Numera är pappa pensionerad och företaget är listat på börsen i New York. Du kanske känner till märket, det heter Fossil. Han har inspirerat mig och bidragit till att hitta min drivkraft och viljan att skapa något eget från grunden.
Min mamma kommer från Mumbai i Indien och startade upp ett healingcenter i Hongkong. Hon specialiserade sig på reiki, egyptisk och kinesisk healing. Numera arbetar hon mest ideellt framförallt med cancerpatienter. Hon inspirerade mig att ta steget ut och studera till psykolog.
Att växa upp som en Third Culture Kid var förvirrande. Jag bodde i Kowloon, inte i en expat bubbla men Hongkong kändes väldigt tryggt. Jag känner en stark samhörighet med andra Third Culture Kids, men min religion och identitet var aldrig representerad i medier när jag växte upp. Därför bestämde jag mig för att skriva en barnbok om min uråldriga religion som enbart är utövad av ca 200 000 personer; Zoroastrianism.
Efter det Brittiska överlämnandet av Hongkong 1997, så flyttade många av mina vänner. Ekonomiskt sett blev det bättre, eftersom affärsmöjligheterna med Kina ökade. Den senaste tidens svårigheter med protester och virus gör mig upprörd. Hongkong är mitt hem och jag blir ledsen när jag hör om hur tungt det är för småföretagare. Jag känner en stor samhörighet i Hongkong och är lyckligt lottad i och med att jag har familj och nära vänner här. Personer som är falska, intoleranta och inte visar medmänsklighet gör mig väldigt arg. Min familj och dotter gör mig oerhört lycklig. Det är de små stunderna i vardagen, t.ex. något min dotter gör som förändrar mitt humör och gör mig glad.
Jag studerade i England i fem år och sen i USA i fem år. Därefter arbetade jag som psykolog i ett medicinskt center. 2015 öppnade jag upp en egen klinik som heter Central Minds. Det gick väldigt bra så efter två år bestämde jag mig för att expandera. Jag skrev på ett hyresavtal för ytterligare ett våningsplan och anlitade fler anställda. Tre dagar senare fick jag reda på att jag var med barn. Det var en jobbig period, men jag inser nu att om jag vetat om att jag var gravid hade jag aldrig vågat ta risken. Jag ångrar det inte.
De senaste tio åren har mental hälsa blivit mindre stigmatiserat. Skolor, företag och organisationer har inkluderat det i sina strategier. Tyvärr kallas det fortfarande för välmående, inte mental hälsa, vilket jag skulle vilja förändra. Mental hälsa fluktuerar under en människas livstid och det handlar inte om att ställa diagnoser. Det finns alldeles för få statliga psykologer och psykiatriker i Hong Kong. Köerna till vård är långa och många får inte möjlighet till behandling. De flesta har inte råd att söka hjälp privat.
Jag vill kunna erbjuda fri eller rabatterat pris på behandling och vi gör det så gott det går, men det är tufft att få ekonomin att gå ihop. Det är en svår balans att hantera. Jag tror att vad som än händer så är det ingen ide att vara ängslig och oroa sig inför framtiden. Det löser sig ofta genom att söka stöd från människor runt omkring sig.
Berättat för malin rignéus
Text och Bild: Malin Rignéus
BULLETINEN 