Andligheten börjar i tystnaden

Svenska kyrkans utsända i Hongkong består av Gustav Jacobsson som är präst, och hans fru Eva Jacobsson som är församlingsassistent. Utlandskyrkan har stationerad personal på 35 platser runtom i världen. 

Gustav och Eva berättar om sin syn på andlighet, vad som händer när man nästan tappar tron, om gränslandet mellan tro och vetande, och vad de tar med när de flyttar hem till Sverige. 

Bulletinen träffar paret Jacobsson på ett café längs strandpromenaden vid TST. Solen skiner, vattnet i Victoria Harbour glittrar, båttrafiken är tät och bergen tronar i bakgrunden. Jag ber Eva och Gustav att beskriva vad andlighet är för dem?

– Andlighet och tystnad hänger ihop. Vi lever i ett sånt brus av information och bilder. Någonstans måste det få bli så tyst att jag får vända mig inåt och höra sanningen. Där någonstans tror jag att vandringen in i andligheten börjar. Jag tror inte på en andlighet som bara består av buller och budskap. Jag tror att det börjar med det knäpptysta och inåtvända. Sedan kanske den resulterar i något utåtriktat, säger Gustav. 

– Jag är inte så van att uttrycka sånt här, vi är olika, berättar Eva. Jag må vara gift med en präst och teolog, men jag är naturvetare! Jag tror att vi har ett stort behov av andlighet men vi kallar det olika saker. Att vara ute i naturen, få motion, eller lyssna på musik kan vara andlighet för en del. Kanske ett behov att avskärma sig från den hektiska värld vi lever i. Att vara på en plats, t ex i en kyrka kan få mig att känna ett väldigt lugn. Det är viktigt att få blicka lite inåt.

– Andligheten består av flera bitar, fortsätter Gustav. Kanske den viktigaste är att visa hur världen hänger ihop? Vi känner att vi är i relation med så mycket men hur fungerar det? Där blir mötet mellan trons värld och naturvetenskapen spännande. Det som är sant i ett subjektivt liv kanske inte är det som är sant i en objektiv medicinsk teknologisk världsbild. Det är coolt, det är där våra liv faktiskt befinner sig. 

Jag frågar Gustav om han någon gång 

tappat sin tro?

– Jag har varit nära. Vi var ett gäng ungdomar som var frikyrkligt karismatiskt högkyrkliga och komplicerat troende. Där någonstans blev det oerhört svårt att vara troende för mig. Det krävde att hjärnan inte fick vara med, man fick inte vara kritisk, man skulle svälja hela sanningar. Precis när jag började i Uppsala räddade den religionsvetenskapliga synen och arbetssättet mig. Där krävdes hjärnan, tänkandet, sättet att ställa frågor. Då kände jag att det här är ju jag! När tron breder ut sig över hela vår förmåga. Var går gränsen för tro och vetande? I den världen växte min tro. Jag kom lite skör till Uppsala men stärktes av modet att inte väja för det svåra. 

Utlandskyrkan i Hongkong täcker även Shanghai, Peking och Taipei. Eva och Gustav gör 10 resor per år och är borta runt fem dagar per gång. Man anordnar gudstjänster, dop, giftermål och konfirmationer. Men de arbetar också med att ta emot själavårdssamtal, hjälpa och stötta.

 – Det är den osynliga biten, säger Gustav. Vår viktigaste uppgift är att erbjuda gudstjänstens gemenskap, där säger vi tack för livet som vi lever. Det finns en stor frihet att utforma verksamheten. Kyrkan är de människor som är här just nu. Därför startade vi t ex en HBTQ-grupp i Hongkong. Det blev positivt och lärorikt, vi fick insyn i en värld vi inte hade. Vi har också ordnat studentcafé och tyckt att det varit viktigt att svenskar fått möjlighet att lära känna lokala hongkongbor. Det är bra att vi inte kommer och pådyvlar något, utan vi lyssnar in och är något tillsammans. Då får vi näring allihop. Men det som folk ser mest är Luciafirandet! Covid-19 pandemin har inte inneburit frågor från svenskar i Hongkong. Men jag tror att alla tänker existentiella tankar just nu. 

Eva har en halvtid som församlingsassistent. 

– Jag är alltiallo. En kombination av husmor och vaktmästare. Jag sköter bokföring och ser till att vi får med allting på våra resor. När vi sätter oss på planet måste allt vara utskrivet och klart, berättar Eva.

Paret Jacobsson har snart bott tre år i Hongkong och det är dags att flytta hem. Eva som doktorerat i njurfysiologi återvänder till sin tjänst på Uppsala kliniskt forskningscentrum (UCR). Gustav fortsätter som präst, var är i skrivande stund inte klart. Jag frågar vilka som varit de största utmaningarna under tiden i Hongkong?

– Det här att vi flyger så mycket har varit en utmaning! Vi pratar så mycket om miljötänket i kyrkan, och så helt plötsligt har vi gjort 25 flygresor på mindre än tre år. Vi har förbrukat koldioxid för en livstid! Vi måste leva som vi lär så att vi är trovärdiga i våra liv. Vi har försökt att åka tåg, men det tar mycket tid. Vi har också haft diverse utmaningar i och med att vi inte haft en stationär lokal. Vi har fått flytta runt av olika anledningar. Då blev vi osynliga, säger Eva. 

– Vi trodde att vi skulle nå fler människor via våra gudstjänster, fortsätter Gustav. Svenskarna i Hongkong är mitt i livet, mitt i karriären, man är ofta här en begränsad tid. Men när man får ett mail från någon med ”det här behövde jag så väl”, då är det värt det. Församlingen är inte bara de som sitter i kyrkbänkarna, utan även de vi når via nyhetsbrev och andra forum. Då finns vi för tillräckligt många för att det ska bli meningsfullt.

– Det här är den första utlandstjänsten, ett riktigt vuxenäventyr! Man behöver kliva ur sin box, att få lite perspektiv är viktigt och nyttigt. Vi kommer att värdesätta saker hemma på ett annat sätt. Vi kommer också att lyssna på vad som händer utanför Sverige med andra öron. Vår efterträdare Jan-Olov Fors kommer att få ett roligt och meningsfullt arbete, avslutar Gustav.

Tack och lycka till säger vi på Bulletinen!