Madeleine Onne samtalar med dansaren Lucas
Madeleine Onne samtalar med dansaren Lucas
Regnet vräker ned och jag trycker mig allt närmare väggarna på Hong Kong Cultural Centre för att skydda mig och min kamera från det blöta. Runt det andra hörnet ska det finnas en öppen dörr. Går jag in genom den kommer jag kunna träffa Madeleine Onne, konstnärlig ledare för Hongkong-baletten.
Ingela Wiese | Hongkong, September 2015

Baletten valde mig! Svaret kommer rakt och snabbt, helt utan krusiduller. Frågan jag ställde var hur det kommer sig att hon blev dansös.

  • Jag har alltid dansat. Det finns foton på mig när jag var 2 år och dansade.

Redan som 3-åring började hon på dansskola som nog var mer lek än dans, säger hon med ett skratt, men vid 9 års ålder var det dags för den Kungliga Balettskolan och sedan dess har dansen varit hennes liv.

Vi sitter i hennes trånga och ganska röriga arbetsrum. Härifrån har hon via två fönster utsikt över de båda repetitionslokalerna.

  • Titta, säger hon och pekar ned i den ena lokalen där en grupp manliga dansare får instruktioner av koreografen Pär Isberg och koreologen Eva Säfström.

En koreolog eller notator har till uppgift att notera dans, dvs skriva ned tecken och symboler som sedan används för att bevara dansrörelser i skrift.

De unga dansarna virvlar runt med godisklubbor som är lika stora som de själva. Scenen är från godislandet i Pinocchio som har premiär den 28 augusti.

Pär och Eva är gamla kollegor från Operan i Stockholm och under vårt samtal låter mig Madeleine förstå att hon ofta använt sin tidigare arbetsplats som vidareutbildning för den nuvarande arbetsplatsen. Under sex år var hon chef för Kungliga Baletten i Stockholm. När hon 2008 tog sin ensemble på turné till Kina passade hon på att besöka Hongkong. En idé hade slagit rot om att starta ett företag. All scenproduktion är kostsam och kanske skulle hon kunna starta upp tillverkning i Kina och sälja till övriga världen. Någonting i Asien drog och hon ville gärna till Hongkong. Planerna läggs på is när en vän upplyser henne om att en ny chef till baletten ska rekryteras och hon söker och får tjänsten. Våren 2009 flyttar hon hit och resten av familjen kommer några månader senare. Hon har 66 direkt underställda och i hennes uppdrag ingår allt från att besluta repertoaren, budgetera, sälja in hos styrelsen, åka runt på auditions, rollbesätta till att ha tid att se och bekräfta dansarna som i de flesta fall är väldigt tidskrävande.

En arbetsdag börjar ofta runt 9:30, men slutar sällan före 21:00. Dansarna arbetar 6 dagars vecka och så gör även Madeleine.

  • Under föreställningsveckorna är dagarna ännu längre, då bor jag i stort sett här, säger hon med torrt skratt.

Ensemblen består av 47 dansare varav ungefär 60 % kommer från Kina. Resterande är från världens alla hörn och totalt är 11-12 nationaliteter representerade i gruppen. Madeleine har jobbat hårt för att skapa ett team och en härlig atmosfär där alla visar varandra respekt vilket inte alltid är en självklarhet inom balettvärlden. Till sin hjälp har hon två kinesiska balettmästare som hon redan från början försökt ha med i alla diskussioner som rör ensemblen. De första åren sa de aldrig emot, antagligen så ovana att arbeta på detta sätt. Numera känner Madelaine att dynamiken har blivit bättre och det råder en betydligt större öppenhet. Rent tekniskt håller de kinesiska dansarna en väldigt hög nivå, däremot är dom mera ovana att ge liv och äkta känslor i sina rolltolkningar så här har de behövts jobbas en hel del. Att byta land och kultur har sina sidor. Hon skrattar högt när hon beskriver hur det till exempel kan gå till när hon ber om hjälp med resor. Om hon sagt att hon ville åka ett visst datum och stanna en viss tid kunde svaret från medarbetarna bli: nej, finns inget. De hade kollat exakt det hon frågat efter och återkom inte med några förslag på andra tider, andra rutter osv. I tillägg till detta kommer naturligtvis alla missuppfattningar pga språkförbistringar

Att se hur dansarna växer i sitt arbete och att vara en del av detta är otroligt givande säger Madeleine. Hennes ansikte lyser verkligen upp när hon pratar om glädjen att få vara med och skapa här i Hongkong. Balett är fortfarande ett lite okänt område för Hongkong-borna och arbetet med att göra ensemblens arbete mer känt är både krävande och givande. Belöningen kommer när hon får höra kommentarer som:

  • Wow! Vad Hongkong-baletten har utvecklats under din ledning!

När jag frågar vilka kvaliteter som behövs för att vara en bra balettchef nämner hon god organisationsförmåga, kunna ta människor, ha flera arbetsuppgifter igång samtidigt och ha bra kontakter. Att kunna dans och själv ha varit dansare ser hon som en förutsättning.

Under samtalet nämner hon flera gånger att det är spännande att föra samman olikheter för att skapa dynamik. När Pippi Långstrump sattes upp på Operan i Stockholm ville hon visa att det talades ett annat språk på Söderhavsön än i Villa Villekulla, men hur gör man det när inte ett ord sägs? Kan man kanske dansa på ett annat sätt? Hon bjöd in Karl Dyall, en av streetdansens företrädare, som gästkoreograf och han skapade en helt annan dansstil för just den delen.

Vad är nästa steg för en premiärdansös som varit balettchef både i Stockholm och nu i Hongkong? Kontraktet här gäller två år till och vad som händer sedan vet hon inte. Som dansare är hon egentligen redan pensionär, men även om skorna ligger på hyllan känner hon sig inte alls redo att mata några duvor.

Det jag verkligen vill nu är att ha mer tid i balettsal, säger hon och slår ut med handen mot högarna av papper som omger oss. Vi lämnar kontoret och går ned till dansarna. På vägen möter vi en tjej som håller på att prova sina nya balettskor. Madeleine pratar en stund och kollar intresserat. Hon bryr sig på riktigt och det känns och märks.

Pär och Eva är i full färd med att instruera hur killarna ska röra sig med sina stora godisklubbor. Madeleine hade nog tänkt att jag skulle ta en samlad bild på alla svenskar, men det är inte läge att bryta in. Hon ställer sig istället och pratar med en av dansarna, Lucas, som även han är svensk!

Madeleines tid i balettsalen är över för denna stund. Hon hastar tillbaka till kontoret och datorn medan jag stannar en stund och tittar på repetitionerna. Det är så mycket som händer samtidigt. Pär och Eva visar några hur de vill att de ska byta plats, andra står och pratar, två tjejer kommer in och kollar en anslagstavla, en tjej stretchar, en annan byter skor och i hörnet sitter en pianist. Fylld av intryck går jag mot färjan som ska ta mig tillbaka till Hongkong-ön. På vägen ser jag en kvinna mata duvor.

Några snabba frågor till Madeleine Onne:

  • Favoritställe i Hong Kong? Visar sig vara en svår fråga att svara på och till slut kommer hon fram till att favoritstället är där familjen är, oavsett var.
  • Fritidssysselsättning? Tillverka egna smycken, designa klänningar som hon sedan låter sy upp i Shenzhen, möten t ex middagar med en blandning av människor som inte tidigare mötts.
  • Familj? Alexander 11 år, Benjamin 24 år (som bor och pluggar i Lund), maken Michael
  • Favoritbalett? Mac Millans Romeo och Julia (som hon förövrigt själv har dansat med Pär Isberg)
  • Favoritdansör? Michail Barysjnikov

Denna artikel trycktes ursprungligen i Bulletinen, September 2015. Om du vill kontakta författaren till denna artikel, skriv till oss på redaktionen så vidarebefordrar vi din förfrågan: bulletinenhk@yahoo.com

Annonser