Jag vet inte om ni håller med mig, men jag tycker vi är födda i fel århundrade och då menar jag vi som är födda både på 1900- och 2000-talet. Tänk om man istället var född på 1800-talet. Då hade man kunnat bo som kolonisatör i Singapore efter att Sir Stamford Raffles satte fot där 1829. Göra lite utflykter till den malaysiska djungeln då och då, skjuta sig en vattenbuffel, och sedan sitta i tropikkostym i baren på Raffles Hotel, spela biljard och filosofera med polarna. ”Kommer ni ihåg när vi blev attackerade av den där tigern och slog honom i huvudet med vår sista flaska rom?”. Det kan man kalla gamla goda tider. Nu för tiden är allt exploaterat, kommersialiserat och lite lagom små tråkigt. Det är elektriska fläktar i taket på Raffles, och de serverar färdigblandad Singapore Sling på tap i Long Bar!
Lejonen bor ju i Afrika, men namnet Singapore uppges komma från de malajiska orden ”singa” (lejon) och ”pura” (stad), vilka i sin tur härrör från sanskrit. Det vill säga Lejonstaden, och det är där för man ofta ser lejonsymboler associerade med denna stadsstat. Anledningen sägs vara att någon gammal prins från Sumatra såg ett lejon där före Sir Raffles dagar, men det var antagligen i så fall snarare en malajisk tiger. Vi gör alla misstag, och nu så blev det alltså Singapura, Lejonstaden (lite kuriosa: ön hette tidigare Temasek, därav namnet på singaporian ska statens investeringsfond: Temasek Holdings).
Lejon äter gärna kyckling till frukost, lunch och middag, och det gör även Mat- och Dryckeshörnans redaktion, så nu ska vi fokusera 100% på det. Närmare bestämt det som kan beskrivas som Singapores nationalrätt #1, Hainanese Chicken Rice! Denna fantastiskt trevliga maträtt är en sorts förbättrad sydostasia tisk mutation av den wenchang-kyckling som de tidiga kinesiska immigranterna tog med till Singapore från Hainan. Den klassiska kompositionen består av en tallrik uppskuren kyckling, en skål ris, chili- och ingefärasåser, och en tillhörande skålsoppa.
”Sing in English”, sa Bill. ”Singlish”, sa Bull.
Kycklingen plockas, skrubbas och fylls med ingefära och salladslök, och pocheras under en längre tid på inte alltför hög temperatur så att den blir riktigt mör och saftig. Den kycklingbuljong som därigenom utsöndras och lägger sig på ytan blandas med ingefära, vitlök och vatten, och i denna mix kokas sedan riset som därigenom blir oljigt och får en väldigt distinkt och god smak. Vattnet som kycklingen kokats i utgör sedan basen för soppan. Enligt singaporianerna duger inte vilken kyckling som helst, utan det ska vara en så kallad ”kampong chicken”, vilket man kanske kan översätta med enkyckling som bott ute i de mer agrara områdena i Malaysia och sprungit fritt ute på fälten i solskenet och varit allmänt lycklig hela livet till dess att den hamnat i just en kastrull.
Under mina fem år i Singapore hade jag turen att under större delen av tiden i princip bo granne med en av de mest respekterade och välkända Chicken Rice-restaurangerna: Boon Tong Kee på River Valley Road. R.E.S.P.E.K.T. Hallelujah! Boon Tong Kee är för oss chicken rice-missbrukare likvärdigt med Mekka för en troende muslim, eller ett individuellt möte med påven för en katolsk präst. Buddisterna kallar det för Nirvana.
Så efter återvändandet till Asien blev en av de stora frågeställningarna: var äter man riktigt bra Hainanese Chicken Rice här i Hong Kong? För att göra slag i saken började jag luncha på en restaurang efter den andra, och ha Boon Tong Kee som benchmark. Det finns definitivt vettiga ställen för denna kulinariska höjdpunkt, men kvaliteten och speciellt priset skiljer sig markant åt. Dessvärre finns det en
”Staden med lejon” , sa Bill. ”Lejonstaden”, sa Bull.
ganska stark linjär korrelation mellan pris och kvalitet här i Hong Kong, när man i Singapore kan hitta exemplariskt tillagad chicken rice i vart och vartannat gatuhörn för en spottstyver. Bulletinens ”chicken rice-termometer” ger en helhetsbedömning av kvalitet och smak, med indikerat pris inklusive en lunchdryck (lime soda, ice tea eller diet coke, inte Hennessy XO).
Singaporianska språket
Ett annat intressant fenomen i Singapore är ju språket. Officiellt English, men i praktiken Singlish. Singlish är någon sorts hemmasnickrad variant av engelskan där en majoritet av alla meningar inleds med ”ah” eller ”aiya”, avslutas med ”ah” eller ”laah”, och med lite kinesisk och malajisk slang inslängd däremellan. Grammatiken är även helt väsensskild från den engelska som pratas i England eller USA. Några exempel:
•Ah, you back ah! (welcome back home)
•Why you go Pinang so quiet quiet laah!? (why did you go to Penang without telling me?)
•Aiya, you such a kiasu one ah! (you really have to be best at everything you do, don’t you?)
Det gick så långt att den singaporian ska regeringen år 2000 under dåvarande statsministern Goh Chok Tong introducerade en “Speak Good English Movement”
(http://goodenglish.org.sg). Sannolikheten för att de ska lyckas förbättra det allmänna språkbruket inom överskådlig tid? Ungefär lika stor som att Muminpappan vinner över Usain Bolt på en 100 meters sprint.
Till nästa gång, framåt marsch!
//måns
BULLETINEN 