Intill nyligen hade jag aldrig hört uttrycket fientlig arkitektur, men jag hade lagt märke till avsaknaden av bänkar på många offentliga platser här i Hongkong. Och på platser där det fanns bänkar verkade de bli mer och mer obekvämt utformade. Ståbänkar vid busshållsplatser, märkligt utformade betongbänkar i parker och vassa metallpiggar på fönsterkarmar och trappsteg inne i stan. Var gång jag såg det gav det min en känsla av… ja, fientlighet. Och det var precis det som var meningen, visade det sig.
Dystopisk stadsplanering, obehaglig design, naturlig övervakning och antihemlös design är alla olika namn på fientlig arkitektur, ett fenomen som avser vara naturligt brottsbekämpande. Det ska motarbeta skateboarding, sovande, nerskräpande, urinerande och kongregerande på offentliga platser. Fientlig arkitektur är när något designats till att vara svårt eller obekvämt att använda.
På offentliga platser i städer, inte bara i Hongkong men runt om i världen, designas offentliga rum på detta sätt. Med sprinklers som startar vid ojämna intervaller – inte för att vattna något men för att förebygga att någon hänger där lite för länge. Bänkar med hårda armstöd, låga ryggstöd, sluttande eller kurviga säten som inte bara gör dem omöjliga att ligga på, man kan inte heller sitta på dem en längre stund och om man är äldre eller har svaga ben kan man inte sitta på dem alls. Fönsterkanter och trappsteg görs obekväma med vassa metalltaggar för att ingen ska sitta eller ligga där. Cykelställ placeras i områden där ingen cyklar och ojämna ytor planeras, installeras och anläggs avsiktligen. Så kallade skatestoppers placeras på bänkar och blomkrukor. I vissa städer målas väggar med anti-urinerande färg. (När någon urinerar på väggen studsar urinet tillbaka från väggen och då förhoppningsvis på förövaren som nästa gång kanske väljer att urinera på toaletten). Under broar och viadukter ställs tunga blomkrukor för att motverka att någon sover där. På vissa platser spelas anti-tonårsmusik; klassisk musik och högfrekventa ljud.
Hårda obekväma bänkar som inte år att ligga på finns lite här och där i Hongkong.
Budskapet är högt och klart – du är inte välkommen här. Reglerna för hur vi ska uppföra oss på offentliga platser är tydliga. – Ligg inte ner här. Sitt inte för länge. Alla är inte välkomna i det offentliga rummet.
Detta drabbar i hög grad de redan marginaliserade, de hemlösa som behöver dessa offentliga platser om natten (som kanske känner sig tryggare på en offentlig plats än på en bakgata eller inte kan få en plats på ett härbärge). Dessa människor knuffas ut ur det offentliga rummet, djupare in i mörkret och ut ur stadskärnan. De får inte ses och inte höras. Dessa fysiska manifestationer sparar pengar – vakter som föser bort människor behöver inte anställas. Kritiker säger att denna form av fientlig arkitektur ökar sociala klyftor och straffar de som mest behöver använda de offentliga rummen. Att det orsakar problem för alla i samhället men särskilt hemlösa, äldre, handikappade och tonåringar. Förespråkare säger att denna form av arkitektur implemeteras av hygieniska och brottsförebyggande skäl.
Fientlig arkitektur är egentligen inte ett nytt fenomen, redan på 1800-talet byggdes strukturer i hörn av byggnader för att förebygga att män urinerade där. Dagens variant kommer från en designfilosofi etablerad på 1960-talet; Crime Prevention through Environmental Design (CPTED), vars mål är att förebygga brott och skydda byggnader genom tre strategier: naturlig övervakning, naturlig åtkomstkontroll och territoriell efterlevnad. Målet är att manipulera uppbyggda områden och skapa tryggare omgivningar.
Kritiker menar att fientlig arkitektur inte löser problemet med hemlösa – det pushar bara de hemlösa ur vägen, så att de inte syns. Antalet hemlösa i det bostadskrisdrabbade Hongkong är på uppgång och medan det offentliga antalet sägs vara omkring 1300 ”registrerade” hemlösa beräknas det verkliga antalet vara mycket högre.
En undersökning gjord av SoCo visade att 60% av hemlösa inte var utan arbete. De hade arbete att gå till var dag men kunde inte betala ens för en subdivided flat, ett cage eller coffin home.
Som på många platser runtom Honkong, finns det på färjepiren i Central inte många bänkar att sitta på, vare sig bekväma eller obekväma. Här finns ingen fientlig arkitektur heller. Det är mer i stadskärnor och finare områden som fientlig arkitektur implementeras. Här vid färjepir nr 3 bor en man sedan ett år tillbaka och som kallar sig ”Pappkartongskungen”. Han ligger på sina pappkartonger mest var dag med bar överkropp och skorna prydligt vid sidan om. Han heter Mak och vi kommunicerar ibland över google translate.
Mak, i sitt lager av kartonger nere vid pir nummer 3, som driver en lite annorlunda affärsverksamhet.
En dag dök Mak upp på piren, han såg en möjlighet här och kom upp med en genialisk företagsidé. Han började samla ihop och hyra ut pappkartonger till Helpers på lördagar och söndagar. Resten av tiden håller han lite ordning, han vaktar sina pappkartonger, de utgör en utmärkt säng.
Hur han hamnade här på piren, vad det kostar att hyra en kartong eller hur det kommer sig att han inte blir bortkörd, vet jag inte än. Men att Mak är raka motsatsen till fientlig arkitektur – är tydligt för mig. Han är artig och trevlig och var vecka överser han att Helpers bygger sina egna pappkartongsstrukturer för dagen. Sina egna små bås. Arkitektur avser trots allt, allt mänskligt byggande och formande av den fysiska miljön. Helpers kommer alltid att tillbringa sina lediga dagar på offentliga platser, de kan och ska inte bli bortkörda och detta verkar accepteras av Hongkong. Så tack och lov för Mak, som ser till att alla som väljer att spendera dagen på pir no 3 har tillgång till pappkartonger. Och tack och lov att regeringen kastar ett blint öga för i alla fall denna tillfälliga pappkartongsarkitektur.
Text: Sandra Isaksson : Andrea Björsell och Sandra Isaksson
BULLETINEN 