Hiking i Nepal full av kultur, höjdsjuka och frost

Efter tre dagar av färgsprakande riter, religion och vidskeplighet påbörjade vi vår 15 mil långa hike genom Kanchenjunga och Makalu Barun nationalpark, genom bergs-pass på 5200 meters höjd, förbi glaciärer och frusna sjöar, ner genom Arundalen och tillbaka till civilisationen igen. Från första stund i Nepal kändes det som att befinna sig mitt i en tv-dokumentär. Överallt tradition, historia och damm. Plingande klockor och rasslande bönehjul. Overkligt, fascinerande och fullkomligt hänförande. -Namaste, Nepal!

Möte med gruppen

I Pashupatinath utanför Kathmandu där kremeringarna utförs, mötte jag för första gången de andra hikarna. En hade flugit in från London, någon från Schweitz.

De andra var som jag, expats, boende i Hongkong. Omgivna av röken från brända människor lärde vi snabbt att känna varandra. 

Död och sorg, öppet för alla

Bredvid oss poserade Sadus för en dollar, på andra sidan floden sköljde en son av sin avlidna mamma med heligt flodvatten. Hennes kropp förbereddes noggrant innan bränning då hennes själ skulle återfödas. Död och sorg så öppet för alla att se, kvinnans nakna ben och armar, hennes gapande mun och insjunkna ögon. Hennes vitklädde förstfödde son strödde blomblad över hennes panna innan han dränkte hennes inlindade kropp i smör för att sedan tända eld på henne. Röken från människokött som brann, försiktigt först men snart mer våldsamt. Den gråvita röken så intensiv runt hennes kropp, steg och tunnades ut innan den försvann i den klarblå himlen, i solskenet av fredagseftermiddagen. Rester från tidigare kremeringar guppade i floden, förkolnade träbitar och blomblad. Tårar torkades på saris. Gråt tystades i armveck. Jag undrade när regissören skulle ropa -It’s a wrap! men det kom aldrig. Tv-dokumen- tären fortsatte.

Med helikopter till ödemarker

Dagen efter lämnade vi huvudstaden och flög, för att spara tid, helikopter till Olanchungola. En svåråtkomlig bergsby på 2800 meters höjd med 400 tibetanska invånare. Enda sättet att ta sig hit är att flyga – eller gå. Det går inga vägar till Olanchungola. Den nordöstra delen av Nepal är vild och avlägsen. Den är en av de bästa platserna att hika på i Nepal, om- rådet har de högsta passen och de största bergen. 50 000 människor åker till Everest vart år – men knappt 1000 kommer till Kanchenjunga och Makalu. Det här är trekking off the beaten path.

Jakar och te

Höjdskillnaden gjorde sig direkt påmind och luften var kylig och ren. Vart steg, vart andetag var en ansträngning. Vi välkomnades med te och nyfikna blickar. Husen var byggda av sten och trä, överallt torkades och brändes jakmockor. Var familj ägde sin egen hord av jakar som de mjölkade och tillverkade ost och yoghurt utav.

Vår första campingplats som vi delade med en jakbonde och hans 20 jakar. Mer än en gång tyckte jag att de gick lite för nära mitt tält om natten.

 

Dans på klostret

Klostret låg 300 meter längre upp på berget och byborna satte upp provisoriska tält på bergväggen för att skydda sig mot kylan, tända en eld under och laga lite mat under de tre heldagarna som festivalen pågick. Från tidig morgon till sen kväll satt vi liksom byborna samlade runt festplatsen. Klostrets munkar bjöd på esoterisk dans. Klädda i handbroderade färggranna kläder, vackert snidade trämasker berättade de genom dans och monoton blåsmusik anekdoter och scener som enligt buddhistisk tro skulle hålla onda makter långt borta. 

Höjden satte spår

Efter tre nätter i Olanchungola var vi (mer eller mindre) acklimatiserade och redo att påbörja vår vandring. Vi begränsade vår höjdstigning och tältade först på 3500 meters höjd, sedan 4200 meter och den allra högsta natten spenderade vi på 4700 meters höjd. Där började jag få problem… Alla acklimatiserar sig inte i samma takt, tydligen… De andra hade inga känningar, de mådde fint. Jag mådde till min stora frustration illa, hade en dundrande huvudvärk och extrem hjärtklappning.

– Cut, anyone? Nej?

 

Dagen D

Summit day startade klockan 04.30 och vi var redo att börja gå så snart solen gick upp över dalen. Det här skulle bli den tuffaste dagen med brant stigning och isiga vindar. Med frusna fötter och brännande muskler klättrade vi på upp, upp och upp. Förbi de tre obligatoriska falska topparna, för att till slut stå högst upp på Lumbasumbapasset med vinden piskade och snön yrande i ansiktet. Vi band böneflaggor och tog några molnen och gick neråt i rask takt förbi pliktskyldiga kort innan vi skymtade Makalu bakom glaciärer och alpinsjöar. Höjdsjuka är ett lustigt fenomen. Det kan drabba en gång men inte nästa. Det känns som den värsta influensan och bakfyllan – på en och samma gång. Men trots det fortsatte jag med hjälp av syrgas upp över Lumbasumbapasset och tog mig ner på andra sidan. När vi kom ner i altitud lättade höjdsjukan nästan omedelbart.

 

 Utsikten och vandringsriktningen uppströms från Olanchungola, dagen innan trekken startade.

Skolbesök

Vi hade ytterligare 7 dagars vandring kvar – upp och ner för berg och raviner, genom floder och rhodedendrontäckta dalar. Skogar, bambusnår, floder, fält och små byar. Dagen då vi passerade vår första by var en höjdpunkt för alla. Vi drack salt jakmjölkste i ett vindpinat trähus och hälsade på i den lokala skolan som just den dagen bara hade två elever. Vi gav dem alla pennor, paracetamol och snacks vi kunde undvara. Ju längre ner vi kom, desto varmare och grönare blev det och allt blev plötsligt mycket lättare. Vi passerade fler människor, människor som skrattade och åsnor med matvaror på väg till ”butiker” uppe i bergen. Vi gick genom vackra kardemumma-plantager och böljande gula hirsodlingar. Vid det här laget hade vi inte duschat på 14 dagar och började närma oss resans slut. Dränkta i regn den sista dagen vandrade vi ut ur vår sista by och kollapsade i bilarna som mötte oss och körde oss till närmsta hotell. Det var en liten, liten röst som viskade

-It’s a wrap!

Namaste!

Text & Bild: Sandra Isaksson