Försvinnande kulturer

Gammelmormor Penja tar igen sig i hängmattan på eftermiddagskvisten medans vi andra blir (temporärt) tatuerade inne i hettan.

Det är något mycket vackert och oerhört sorgligt med försvinnande kulturer, heliga ritualer och uråldriga traditioner. En inblick i en mystisk färgsprakande värld; så långt borta från det kliniska och stela som så många av oss är vana vid idag. För många är detta som att stiga in i en saga eller historiebok. Något att bevara och uppleva innan det är för sent. 

Grupper som Huli i Papua Nya Guinea, Hamer och Suri i Etiopiens Omo dal, Quechua i Peru och Nenets i Sibirien har uppmärksammats genom kända fotografer som tillexempel Jimmy Nelson som dokumenterar försvinnande kulturer runt om i världen.  Hans böcker och fotoutställningar är fantastiska. En annan fotograf att hålla ögonen på är Hongkongs amatörfotograf Anthony Lau som nyligen vann National Geographic’s Travel Photographer of the Year.

Av de 20-talet resor bland försvinnande kulturer som jag personligen undertagit är tiden i Dariéns djungler mellan Panama och Colombia, min favorit. Under en tid av sex veckor bland tre av Panamas sex minoritetsbefolkningar var tiden med Embera-Wounaan en oförglömlig upplevelse. De var lika intresserade och nyfikna på mig som jag var på dem. Det är dessa oplanerade och genuina möten som kan bli så minnesrika.

Embera-Wounaan är en skygg indiansk folkgrupp som intill nyligen bibehållit sina byar obesökta av västerlänningar. Vissa byar har nyligen öppnat upp för ävenyrliga resande som lyckas hitta dit. På grund av säkerhetsskäl får man inte resa i Darién utan en guide och på grund av drogsmuggling och kriminalitet mellan länderna tvingas man genom flera poliskontroller innan man kommer fram.

Embera-Wounaan lever i skyddande men avlägsna områden djupt inne i djungeln där de bor i små öppna trähus på styltor utmed floderna där de fiskar, odlar och jagar för att överleva. De väver korgar och pärlsmycken som de säljer. Livet här är nästintill oförändrat sedan Spanjorerna kom på 1600-talet med några få undantag som kläder, gas, tv och radio. 

Några av husen i byn om 600 invånare har trappor som leder upp men de flesta har enbart en stock med urhuggna steg. När någon vill signalera att de inte vill ha besök, tar de simpelt hän bort stocken så att ingen kan komma upp. Så snart barnen lär sig att gå, springer de fritt bland hönsen och alla de andra barnen, in och ut ur varandras hus. 

Kvinnorna här får barn tidigt. En kvinna som vi träffade var 21 år – och hade redan fem barn. Det är tradition för kvinnor att föda stående. De håller i en krok i taket, och de andra kvinnorna trycker och hänger ner på magen för att pressa barnet ut. Vår lokala guide berättade att det är en oerhört farlig praxis och att ofta tvingas barnet ut innan kroppen är redo och det kan orsaka fruktansvärda skador – men att det är en tradition som byborna håller fast i.

Lilla Lucy, hon lämnade inte min sida under hela tiden vi var där, det tog två dagar innan hon vågade prata med mig på spanska.

Embera-Wounaan är ett stolt och fredligt släkte som lever från dag till dag. Var by har en hövding och de har sina egna lagar. Dagarna då både män och kvinnor går nästan nakna är förbi, med undantag för de äldre som bara bär ett skynke runt höfterna. Till vardags går männen i shorts och kvinnorna i traditionell kjol med t-shirt. Vid högtider tillverkar de ett bläck av en frukt från djungeln, jagua, som de målar på varandras kroppar i beskyddande mönster; dessa tillfälliga tatueringarna varar i ett par veckor.

Några av byns män har gjort den långa resan via båt, häst och buss till Panama City för att hitta arbete; lockade av att tjäna mer pengar. Pengar till en ny häst, en kanna gasol, kläder till barnen och kanske en tv-apparat. Ännu har inte mobiltelefonerna nått hit men det är bara en tidsfråga och vad händer när vart hus har en TV? Än så länge verkade alla bibehålla en stark kulturell identitet. De var stolta att prata och berätta om sina traditioner. Men de vill också ha shampoo, läppstift och nagellack. Livet utanför stammen är svår för många då det råder stor diskriminering och förakt av indiangrupper. 

Alla vilade i den olidliga hettan mitt på dagen. Lite äldre barn hade alla ansvar för sina mindre syskon.