Suleyman Sleyman bor i Hongkong sedan 2 år tillbaka med sin fru Hanna och tre döttrar. Han är medföljare och har sagt upp sig från sitt jobb som revisor på Skatteverket. Han är även pensionerad elitfotbollsspelare. För tio år sedan var han “Sulan” med hela Södermalm i Stockholm. Nu njuter han av livet som hemmapappa och spelar fortfarande fotboll, fast bara på kul, på måndagar i Tai Tam med ett gäng kompisar.
Jag spelade både fotboll och basket som liten, men när jag var 14 år kände jag att jag var tvungen att välja, och jag valde fotboll. Det har jag inte ångrat. Det har varit en stor del av mitt liv och många av mina bästa minnen kommer från det. Jag kan än idag sakna livet som fotbollsspelare. Omklädningsrummet och lagkänslan. Jag kan sakna långa bussresor genom Sverige med laget på den tiden då ännu inte alla satt med näsan i en smartphone. Istället spelade vi kort i timmar. Jag minns en gång, när vi flög till Los Angeles med laget för ett träningsläger. En 12 timmars flygning från Paris. Vi spelade kort hela resan, när planet landade och vi skulle gå av så tittade vi upp och frågade om vi fick spela klart partiet.
Sen så klart alla speciella händelser som fotbollen kom med. Känslan när jag spelade i Hammarby och vi tog Hammarbys första (och hittills enda) SM-guld. Det var magiskt, nästan overkligt. Jag minns fortfarande hur publiken, stora som små, rusade in på planen, grät och kramade om oss. Det var så stort.
Dock tog det mycket tid och jag missade många födelsedagar, bröllop och träffar med kompisar. Det är superskönt nu, speciellt här i Hongkong där jag fått en paus i arbetslivet och istället får ta hand om mina döttrar och vara med min familj på ett helt annat sätt. Jag passar verkligen på, njuter av varenda sekund. Men att träna och röra på mig är fortfarande en stor del av mitt liv. Jag hikar en hel del här. Vi är ett gäng som går varje torsdag. Men jag är även ute på kortare hiker själv eller med några vänner i huset där vi bor. Min favorithike är att gå över Violet Hill, att stå där på toppen och se ut över Hongkongs skyline, det är smått magiskt. Tänk att jag bor i den här coola staden som nästan har allt. Just nu känns verkligen Hongkong “hemma”. Men jag saknar även min familj i Sverige. Både jag och min fru Hanna har stora familjer och vi missar många födelsedagar, jular och andra högtider med dem. Men jag tror inte vi stannar här för evigt, vi får se när vi åker tillbaka. Oavsett så är det en upplevelse jag verkligen inte velat vara utan.
Berättat för lena löfling
Text och Bild: Lena Löfling
BULLETINEN 